Längesedan jag fick tillfälle att skriva nu. Det har varit fullt upp. Vi har varit på en väldigt skön semester i Sverige hela familjen. Välbehövligt att få spendera lite lugn tid tillsammans alla fyra och skönt att komma bort från den enorma hettan som vi har haft hela sommaren. Vi kom tillbaka i söndags kväll och på måndagen började Theo skolan. Första dagen var det svårt med lämningen men efter det har allt gått utan problem. Han trivs verkligen och jag märker att han är mycket mer tillfreds med tillvaron nu när han får mer stimulans på dagarna. Han är betydligt lättare att ha att göra med. Puh! Luna hon växer så det knakar. Sju kilo vägde hon igår. Hon pratar en massa och är väldigt vaken och med. Första riktiga skrattet kom också för ett par dagar sedan.
Men nu till vad inlägget skulle handla om. Min fina pojke! Vi skulle ha myskväll ikväll. Fernando är ute med kompisar så det var bara jag och Theo och Luna. Vi skulle titta på film tillsammans och äta lite chips och sushi. Theo valde filmen Upp som handlar om en gammal gubbe som åker på äventyr med sitt hus. Vad jag hade glömt var att filmen börjar när mannen är en liten pojke och träffar en flicka och de två bestämmer sig för att åka på äventyr tillsammans. Sedan får man se när de blir äldre, hur de gifter sig och hur de så småningom blir gamla (allt detta under 5 minuter ca) och tillslut så dör fickan/gumman. Det är verkligen inte gjort på något dramatiskt sätt men det är vad som händer. Och oj vad Theo blev ledsen. Han grät och grät när han förstod att farbrodern skulle åka på äventyr ensam, att hans gumma inte fanns längre utan att hon var död. Han lugnade sig, och filmen fortsatte, men så kom han på det igen så fort kortet på gumman visades (tecknad film är det) och började gråta igen. Tillslut fick vi stänga av filmen och titta på Paw Patrol istället.
Men det tog inte slut där. När Paw Patrol var slut då började han fundera mer på döden i allmänhet. Om att jag ju kommer att dö. Om att mormor och morfar kommer att dö. Om att han kommer dö innan Luna. Och varje gång han pratade om det började han gråta. Tanken på att Luna kanske blir ensam kvar när både han och jag är döda till exempel blev han jätteledsen av. Han är så oerhört empatisk min älskade lille kille. Det är svårt att veta vad man ska säga till honom för döden är ju sorglig det går ju inte att komma ifrån. Jag sa samma som förra gången, att jag ska göra allt jag kan för att stanna kvar hos honom så länge som det bara går. Min älskling!
Sen var han på ledset humör tror jag för sedan började han prata om hur vi aldrig fick flytta från den här lägenheten, och när han tänkte på hur det skulle vara om vi flyttade ja då började han gråta också.
Nu sover han i alla fall skrutten och den lilla hon sover också, hon har gjort det sedan klockan fem så det blir en spännande natt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar