Fullt upp

Tanker hela tiden att jag maste skriva for det hander ju sa mycket med barnen men jag hinner ju aldrig! Sa nu hinner jag inte heller alls egentligen utan gor det har for att jag egentligen borde gora nagot annat, skjuter upp det jobbiga med nagot mindre jobbigt sa att saga. Bra dar Johanna! Men hinner ju inte skriva sa mycket sa har kommer en liten checklist pa vad som hant de senaste manaderna bara sa att jag kommer ihag i alla fall:

Luna
- Borjade ga obehindrat mellan tretton och fjorton manader. Gar snabbare och snabbare nu. Alskar att ga i nerforsbacke for da gar det jattesnabbt och hon skrattar. Det galler dock att vara med eftersom det kanns som om hon skulle kunna ramla narsomhelst...
- Har typ lart sig att ga ner fran saker nu ocksa, hande val for ett par veckor sedan, sa aven om olyckor fortfarande hander ar det inte fullt lika laskigt att han henne klattrandes upp pa soffor osv nu.
- Sager cucu (coucou) hela tiden sedan hon borjade hos dagmamman for tre veckor sedan (gar jattebra). Sager aven ciaociao. Har slutat helt med sitt "Titta" vilket ju var det forsta ordet hon sa hela tiden fran 12-14 manader ungefar tillsammans med utstrackt arm.
- Caca kombinerat med pekande pa blojan nar hon har bajsat, eller kissat for den delen :)
-MAMMA, sagt med mycket bestamd rost. Detta har borjat sedan hon borjade hos Florence for andra tjejen dar sagar det sa.
- TEOO, sags ofta och med rost i falsett
- Harmar aven andra ord hon hor men kanske bara sager de en gang, var faschinerad av sin navel for nagon vecka sedan och harmade da "nael", har sagt "daota" (dar borta) osv. Sager aven "Da" nar hon far nagot (antar att det ar Tack typ...)
- Vill garna ata sjalv och ar mycket misstanksam till ny mat. Vi anvander majskrokar som hon dippar och slickar pa innan hon kanner sig overtygad om att ata sjalv. Kladd kladd kladd ar ledordet.
- Har numera fyra tander, forsta tanderna kom inte forran vid 14 manader. Sedan tanderna borjade komma sover hon INTE bra.
- Har borjat visa pa humor nu, inte langre alltid en solstrale. Oftast glad men blir oerhort arg nar hon inte far gora nagot (garna livsfarligt) som hon vill eller stoppa nagon liten sak i munnen.

Theo
- Har lart sig simma! Gick med en gang. Nu vill han inte ha puffarna i vattnet langre
- Ar jatteduktig pa engelska, pratar obehindrat med Jon nar vi ar dar
- Kan rakna och overraskar med hur duktig han ar pa addition 35+65 till exempel. Kan aven rakna till typ 300 i alla fall (langre har vi inte orkat halla pa) pa svenska, engelska och spanska
- Ar fortfarande i en brakig fas dar han slass men det gar battre och battre i alla fall
- Sager mycket gulliga saker som "mamma jag tycker sa mycket om dig"
- Kan lasa men ar ganska ointresserad av att gora det sa blir inte sa mycket ovning
- Har borjat spela schack, och ar pa ungefar samma niva som mig :D

Jag
- Ar trott trott trott jamt trott, och ar sa trott pa att alltid vara trott
- Langtar tillbaka till Sverige
- Har ett nytt jobb som kanns roligt!
- Onskar att jag hade tid nagon gang men det blir val om ett par ar

Nej nu kan jag inte skjuta pa mitt jobb langre. Har kommer nagra bilder pa alsklingarna:

Mysstund i hangmattan varje kvall. Nej jag ar inte naken det bara ser ut sa, men det ar ett par skjorts dar under.

Att fa till en fin bild pa bada...

Theo lar sig simma

Long time no see

Ja himmel, bloggen blev visst lite bortglomd nar jag borjade jobba. Det var faktiskt ganska roligt att borja tillslut, fick mycket att gora och allt var ratt bra. Tills jag efter knappt tre veckor blev sa trott sa trott. Hade varit en intensiv vecka pa jobbet och huvudet sa bara stopp. Surrade sa fort jag forsokte tanka, tryck i huvudet liksom, hela helgen var jag bara helseg och orkade nastan inte gora nagot. Detta kombinerat med noll talamod. Det blev helt enkelt for mycket. Sa sedan dess har jag fokuserat pa att ta det lugnt och inte stressa. Ta bort allting som inte ar masten, daribland bloggen. Ta det lugnare pa jobbet. Sova. Det tog ett tag men det har blivit battre. Har fortfarande valdigt daligt minne men ar inte alls lika trott langre. Har aven hjalp nu mot deppet sedan en dryg manad vilket ar skont!

Och nu ar vi i Stockholm sedan snart fyra veckor tillbaka och vi har det sa bra! Det ar varldens varmaste sommar i ar vilket bade ar mysigt och lite laskigt. 30 grader varje dag de senaste tre veckorna, och aven jattevarma kvallar, helt galet. Vi som skulle hit for att slippa undan varmen i Frankrike!

Och Luna hon har borjat ga! Hon stod upp utan stod fran det att hon fyllde ett ar. Nagra veckor senare borjade hon ta sma sma steg framat, ett eller tva, och sa ramlade hon. Nar vi kom till Sverige den 29e Juni sa tog hon 3 till 5 steg. Tva veckor senare tog hon kanske 10. Och sedan, for en och en halv vecka sedan ungefar, sa lossnade det och nu kryper hon nastan inte langre utan gar bredbent framat. Lilla gumman!

Theo ar jattemysig. Verkar som om han antligen har kommit ut ur sin jobbiga fas. Visst kan han fortfarande bli arg men inte alls lika mycket. Sen ar ju jag inte lika trott langre vilket saklart hjalper. Han pratar och reflekterar mycket. Bland annat om att han tycker om tjejer for de ar gosigare. Och haromdagen pratade han om ifall han skulle gifta sig med Emilie nar han blir stor, fast nar han insag att hon ju bor 40 minuter fran oss sa blev det problem, for han ska ju bo med mig alltid :)

Tjej pa vift

En vaff, Luna alskar hundar!

Tillbaka på jobbet

Nu är jag tillbaka på jobbet sedan en vecka och det känns faktiskt helt okej. Jag fasade för starten, skrev detta dagen innan det var dags: Imorgon börjar jag jobba igen. Usch känns inte så kul, kommer sakna lunisen något så väldigt och är inte alls sugen på att sitta fastklistrad på en kontorsstol hela dagen. Usch 

Men riktigt så illa var det faktiskt inte att komma tillbaka tillslut. Det var rätt så roligt att träffa alla kollegor och ganska skönt att inte ha ansvar för en liten människa utan bara lite mindre viktiga jobbgrejer några timmar per dag. Klart jag saknar min lilla Luni men jag ser att hon har det bra med pappa och jag mår bra av att inte behöva oroa mig hela hela tiden. Så det var nog dags även om det inte alls kändes så för en dryg vecka sedan. 

Har inte så mycket mer än det att skriva känner jag så får vara bra så.

Sista vanliga mammaledighetsdagen

Ja då var den här. Sista dagen som vi hänger bara jag och Lunisen. För ikväll kommer mamma och Theo går på vårlov så även om jag har drygt en vecka kvar innan jag börjar jobba igen så är det slut på den vanliga rutinen nu. Det känns både sorgligt och lite skönt. Det har varit jättemysigt att vara hemma med Skruttan, hon är så rolig att hänga med, och jag har inte saknat annat umgänge allt för mycket. Men det är nog dags att jag får göra lite annat nu, jag tror det blir bra, jag behöver en paus. Och det som är bra är att vi börjar jobbandet med en månad med massor av lediga dagar följt av en sommar då jag förmodligen ska ta fyra veckors semester så jag hoppas att det kommer att göra så att det inte känns alltför jobbigt att vara ifrån min älsklingstjej.

Sista dagen spenderas väl inte exakt som jag hade tänkte det (dvs långpromenad med Lunis, lugn lunch, mys osv) då Luna förmodligen har öroninflammation och haft hög feber sedan i tisdags. Inatt sov hon sämst hittills, hon var vaken och skrek mellan elva och två, sen vaknade hon igen halv fem och ville tutta, och de två nätterna innan var inte mycket bättre det. Så med totalt kanske 10 timmars sömn på tre nätter känner jag mig som i en dimma idag. Men! Jag klarade av nattens tre timmars skrik väldigt bra, jag blev lite stressad ett tag men sen skärpte jag mig och höll mig lugn. Bra där! Och just nu sover lillan och hade i alla fall innan hon somnade inte så mycket feber, jag hoppas hoppas det är samma när hon vaknar igen! Lilla älsklingen, till och med när hon har fyrtio graders feber var hon glad och pratade, da da da, hon är världsbäst helt enkelt!

Jag klarade det

Långhelgen är över och vi klarade det. Jag och barnen alltså. Att vara ensamma fyra kvällar, tre nätter, två heldagar utan skola, det gick! Men det var inte lätt. Inte för att barnen var jobbiga, det var de faktiskt inte, de betedde sig exemplariskt, utan för att jag är ett nervöst vrak... Tycker det är så jobbigt att vara ensam med dem, får sådan ångest på kvällarna. Försökte förstå varför jag mår så dåligt för jag klarar ju det, det vet jag ju. Kom på att det måste ha att göra med att när jag är ensam med barnen så ska jag vara den trygga vuxna, och jag känner mig inte alls speciellt trygg i mig själv, så det blir liksom dubbelt jobbigt då, att både hantera min egen och ibland deras (nja de är ju ganska trygga men ändå) otrygghet. Så jag hade sömnsvårigheter minst sagt. Första kvällen kunde jag inte somna för Theo började hosta och jag stressade upp mig massor (åh nej nu blir han sjuk, hur ska det gå, hemma från skolan osv osv) så somnade väl vid ett-tiden och vaknade halv sex av lillskruttan. (Theos hosta gick över). Natt två la jag mig strax efter tio, kunde återigen inte somna av okänd anledning (måste sova, måste sova, måste sova, går inte). Somnade väl i alla fall vid elvatiden och vaknade tjugo i fyra av att Theo hade en mardröm. Kunde sedan inte somna om något mer. Började bli sömnig vid halvsex men då vaknade Luna. Var TRÖTT på lördagen. Lördag kväll la jag mig med Theo och somnade väl halv strax efter nio i alla fall och sov till fem på morgonen så det var ju bra.

Lördag var helstressig med födelsedagsfest för Emilie och därför missad siesta för Luna vilket ledde till 40 minuters skrikfest vid läggning och helstissig mamma med sömnbrist. Men! Söndagen gick bra! Halva dagen i alla fall kände jag mig pigg och ångestfri. Inte förrän framåt eftermiddagen fick jag trötthets (och också ångest) dippen så det var framgång. Övning ger färdighet kanske? Kunde inte somna på kvällen förrän Fer kommit hem vid midnatt men i alla fall. Hade inte ångest vid läggdags!

Ja ni hör. VARFÖR håller jag på så här? Finns liksom ingen anledning egentligen mer än mitt huvud. Ja just det jag glömde. Var ju hos doktorn med Luna på fredagen för att kolla att hon inte hade öroninflammation (inte) och fick då komma in precis efter ett kräksjukt barn så var ju helnervös hela helgen för att vi skulle bli magsjuka också, vilket späddes på ytterligare av att Luna inte ville äta något knappt. Och så var det en sjukt stressig fredagskväll också då vi kom hem utan att ha hämtat ut Lunas örondroppar (för hon verkade inte ha så ont först) men då hon snabbt blev gnällig och började gno sig i örat så att jag fick dra ut hela gänget igen (snabbt så att inte pizzan vi hade beställt skulle hinna komma) till ett apotek innan de stängde. Jag hade myskläder, Luna pyjamas och Theo en jätte T-shirt, mjukisbyxor och gummistövlar. Vilket gäng! Jag var rätt trött sen...

Idag ska förhoppningsvis Theo få sin arm fri, hoppas hoppas.

Nu ska jag kolla till Luna som sovit två timmar vilket är jättekonstigt. Mamman blir orolig, igen...


Försöker få till en bra bild på oss alla från vår lilla picknick igår, gick sådär... :

En mammaledighet som går mot sitt slut

Det är så mycket känslor. Nu är det bara två och en halv vecka kvar sedan börjar jag jobba igen. Och bara en och en halv vecka som vi har kvar ensamma jag och Lunisen. Jag börjar ställa in mig på att jobba igen så på ett sätt ser jag fram emot det. Att kunna slappna av någon gång, inte alltid vara på. Samtidigt är det så väldigt sorgligt. För det här är ju sista gången. Som hon är så här liten. Som jag har en sån här liten bebis (tror jag i alla fall, man kan ju aldrig veta men det känns som om barnfabriken är stängd nu). Vi har hängt mycket vi två, massor faktiskt. Med Theo var jag mycket mer social, med Luna har det mest bara varit hon och jag. För att jag har pluggat samtidigt, och för att det är svårt att hinna med mellan siestor och hämta och lämna i skolan. Men har jag njutit tillräckligt? Jag vet inte. Jag har försökt men det är ju svårt för man är trött, hela tiden väldigt trött, och nu känns det som om jag kanske inte gjort det så det räcker. Fast jag har försökt att njuta. Att suga in hennes underbarhet och hela hennes varelse. Fast så vet jag att många dagar har istället slösats i en stress över att hon inte sover som hon ska, inte äter som hon ska osv... Det är inte lätt. Mycket tid att tänka. Men ville bara bevara den här känslan i alla fall. Att det har ändå varit fantastiskt och jag älskar den där lilla människan så oändligt mycket, min lilla Lunie, Lunis, Lunsan, Mojsan, Gosmosan, kärt barn har många namn.

Känner mig vemodig när jag sitter här. Även om det har blivit mycket ensamtid och jag har blivit något av en eremit, jo det har jag faktiskt, ju mer ensam man är desto jobbigare blir det att träffa någon, så har jag ändå njutit av den här tiden och det känns konstigt att den är över. Ett kapitel i livet är slut. Ingen mer bebistid. Med Theo var det inte samma känsla för då visste jag att vi ju ville ha ett till barn, men nu, nä nu vill vi inte ha fler barn, nu är det slut med det här. Det är ju skönt på samma sätt för det är ju ganska jobbigt i all mysighet, men vemodigt det är det och det går inte att bortse ifrån.

Gosan ammar ju fortfarande rätt så mycket. I synnerhet när hon är sjuk vilket hon varit till och från nu ett tag. Jag kommer inte sakna min amningshjärna när jag slutar men jag kommer sakna amningen. De där första snabba sugen, som en sugpropp som suger sig fast. Njutningen i hennes lilla ansikte. Min lilla älskade bebis! Nu ska jag inte sluta amma än men det kommer ju bara bli morgon och kvällsamning när jag börja jobba.

Nu oroar jag mig igen. Varför då? Jo för hon sover för bra? Hon har sovit snart två timmar, mycket för att vara henne! Men om hon inte sov då skulle jag också oroa mig, för att hon inte sover tillräckligt, för att något skulle vara fel. Det ska bli skönt att få en paus från den konstanta oron. Att veta att på dagarna är det Fernando som får sköta den oron, inte jag.

Fernando är på väg mot Budapest på svensexa så jag är ensam med båda barnen hela helgen, oerhört ångestskapande hos mig. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag så oerhört rädd för att vara ensam med barnen? Jag är ju inte ens ensam. Florence bor ju två våningar ner och jag vet att hon kan hjälpa om det behövs. Men ändå, känslan är där, jobbigt. Tränade lite nyss, det hjälpte i alla fall :)

Nej nu ska jag gå och titta till älsklingsskruttan (och förmodligen väcka henne på kuppen...).

Hur söt?

Regn regn regn här, hjälper inte mitt humör, men Theo är nöjd att han får ha sitt paraply :)

Det går bakåt

Ja för Luna alltså. Lilla gumman har inte riktigt förstått hur man kryper framåt än. Hon är på god väg, ställer sig på alla fyra, tar fram en hand, ibland ett ben, men sen vänder det och hon puttar sig själv bakåt istället för framåt. Hon hittas oftast under ett bord eller en stol eller en soffa. Snuttan <3 p="">
Annars så börjar det bli lite bättre här nu. Theo sover något bättre på nätterna. Eller ja han sover mycket bättre. Han vaknar fortfarande men bara kort så inatt, efter att ha lagt mig vid halv tio (tänk då på att vi bytte till sommartid för två dagar sedan så det var alltså halv nio, så trött är jag) så fick jag tillräckligt mycket sömn för att känna mig som en helt vanlig människa idag. Fantastiskt!

Nu står maten på spisen och kräver lite action från mig. Och så måste jag ju stryka en pärlplatta också! Det är fullt upp :)

Brutna armar och sömnbrist

Man trodde att det skulle räcka med influensa och öroninflammation men icke! När vi för en vecka sedan gick till en ny rolig lekpark ramlade Theo illa och bröt armen. Jag förstod direkt att något var fel för den hängde liksom konstigt och det kändes knastrigt i armbågen och mycket riktigt hade humurus (vet inte om det skrivs så) gått av precis på änden. En eftermiddag och natt på sjukhuset senare så kom skrutten tillbaka med armen i en slags mitella fastsatt runt nacken. Inget gips! Det skulle man ju kunna tro är positivt men jag tycker nog mest att det är jobbigt för det betyder att armen är helt oskyddad och Theo måste alltså vara jätteförsiktig så han inte råkar ramla eller stöta i den. Hur lätt är det för en femåring? Och han som dessutom måste ha sin lapp egentligen som gör så att han inte ser och blir mycket mer klumpig. Helt omöjligt. Igår när vi satt på lappen snubblade han på Lunas stol och ramlade på sin arm... Vi ska på återkoll idag så får väl se hur det gick då. Han har fått ett blåmärke på armbågen som han inte hade från början men Fernando säger att han i alla fall hade det innan han ramlade igår så ja vi får väl se vad de säger.

Som en följd av den brutna armen har Theo börjat sova jättedåligt! Jag tror faktiskt inte han har sovit så dåligt tidigare i hela sitt liv och med tanke på att han verkligen inte är ett barn med speciellt bra sömn så förstår ni nivån det ligger på nu. Han sover ganska bra fram till midnatt ungefär och sen börjar det. Han skriker, gnäller, gnyr, gnisslar tänder, sätter sig upp osv som om han drömmer mardrömmar, bara det att det inte slutar. Det fortsätter med bara små små pauser i åtminstone ett par timmar. Jag har försökt sjunga för honom, läsa saga, väcka honom, prata lugnt med honom, inte göra något, men ingenting hjälper. Han är förmodligen störd av att armen sitter fast runt nacken och han inte kan röra sig som han vill, men det verkar inte som om han har ont. Verkar lite grann som nattskräck men efter ett tag så blir han ju kontaktbar så jag vet inte. Jobbigt är det i alla fall och såklart helt omöjligt för honom och Luna att dela rum för då skulle han ju väcka henne (hon som för övrigt har börjat amma lite smått på nätterna samt hela dagarna igen...) så Theo sover nu i vår säng och jag eller Fernando sover bredvid honom och den andra personen sover antingen på soffan eller i Theos säng.

Jag är så trött nu. Så jätte jätte trött. Det tär på en, den ständiga oron kombinerat med sömnbristen.

Då man inte kan gå i skolan får man gå till parc phoenix

och ha lite picknick

Öronbarn?

Luna vaknade pigg och glad...och varm. 38,7 grader visade febertermometern och öroninflammationen var ett faktum. Ett besök hos doktorn senare och vi började en ny antibiotikakur, 8 dagar den här gången. Verkar som om både dos och duration (säger man så?) inte var tillräcklig förra gången då det ju kom tillbaka bara två dagar efter avslutad kur. Tre öroninflammationer redan och hon är bara nio månader, är det ett öronbarn vi har fått möjligen?

Men vi har även lite goda nyheter. Luna har lärt sig att klappa händerna! När man sjunger "klappa händerna när du är riktigt glad" så klappar hon sina små händer. Gumman! Världens finaste.

Feber och öroninflammation men glad ändå

Ett kärt återseende mellan Alysee och Theo efter skolan idag. Theo kramade henne länge och de höll varandra i handen hela vägen hem. Och Theo sa till Alysee "Je t'aime vraiment Alysee" 

Mamamamamama

Jag är inte säker på att hon riktigt förstår vad hon säger men sedan igår så låter det "mamamamamama" titt som tätt här hemma, och jag gör mitt allra bästa för att uppmuntra så att hon ska fortsätta såklart :)

Bortsett från det så fortsätter vi att vara sjuka. Jag är inne på min 17:e dag nu. Känner mig relativt pigg (alltså känner mig inte sjuk men är supertrött kanske är mer korrekt beskrivning) vid det här laget men är fortfarande snorig och har ont i öronen och i huvudet till och från samt har värk i benen och orkar bara med minimal fysisk ansträngning. Luna trodde vi var helt återställd efter influensa och öroninflammation men vid 9-månaderskollen igår såg doktorn att hon fortfarande var lite röd i ett öra.  Och mycket riktigt, hon gned sig mer och mer på båda öronen och igår kväll bara grät hon när vi skulle lägga henne och somnade inte förrän hon fått paracetamol. Nu återstår att se om vi måste börja om med penicillin igen :(

Theo verkar, peppar peppar, i alla fall vara rätt frisk nu. Han blev ju sjukast av oss alla så förhoppningsvis tog den höga febern kål på viruset. Han är glad att vara tillbaka i skolan igen. De här veckorna har varit påfrestande för oss alla och Theo har varit allt annat än lätt att ha att göra med, men igår kväll var han på väldigt bra humör. Jag sov bredvid Theo i vår säng inatt då Luna vaknade titt som tätt. Så mysigt var det!

Kan inte riktigt slappna av idag, känner mig lite ångestfylld för Luna som är sjuk och undrar om hon kommer få feber eller inte. Öroninflammation är ju inte något farligt men jag reagerar som om det vore det, är ju väldigt trött efter de senaste veckorna och då är jag mer känslig.

Positivt är dock att solen skiner och det är vår (eller svensk sommar haha) i luften så ska försöka ta med mig lillskruttan på en promenad om hon inte har feber för då blir det läkarbesök istället.

Sista dagen i Sverige, äntligen kunde vi gå ut lite efter mer än en vecka inomhus

9-månaderstjej

Syskonmys

När man kommer på att man kan lyfta armarna över huvudet, men har så korta armar så man knappt når <3 td="">

Magsjukan is in the house

Jag började nästan tro att vi skulle slippa då det har gått maginfluensa i skolan i veckor nu men Theo inte har insjuknat men igår var det dags, efter två dagars helg?! Han har alltså inte smittats i skolan utan under helgen verkar det som. Det var ju otippat. Han kom alltså hem från skolan igår och klagade på ont i magen. Det händer ganska så ofta så jag tänkte inte mer på det men när han efter några timmar började klaga på att det luktade illa då förstod jag vad som var på gång. Och mycket riktigt, strax efteråt var det kräkdags. Blev dock bara en kräk på kvällen, många uppvak på natten dock utan kräk, och sedan en kräk imorse och sen dess har det varit lugnt. Håller tummarna för att det är slut nu. Och håller ännu mer tummarna för att lillskruttan (och helst vi också) har klarat sig för det är inte roligt när en sådan liten blir magsjuk.

Ja ja det är ju så här det är att ha barn. Spritter i mina ben för att få gå ut en sväng nu dock. När Fernando kommer hem är det jag som drar till gymmet (förutsatt friska barn såklart).

Att inte räcka till

Theo är jobbig just nu. Han har i och för sig varit jobbig länge, väldigt länge, typ sedan han fyllde tre eller så, men det går fram och tillbaka och nu går det fram om man säger så. Han blir oerhört intensiv. Han tjatar och tjatar och tjatar. Han säger mamma mamma mamma mamma typ 10 000 ggr om dagen. Allting är nej, först är det nej och kris och bråk för att man ska gå ut, sen för att det är något när man är ute som blir fel, sen för att man ska hem osv osv. Han provocerar också med vilje, leker med maten, bullrar när vi ber honom att vara tyst, testar gränser hela tiden. Och han är bäst i välden på att dra ut på saker. Omständligare än vad han är det vet jag inte om det är möjligt. "mamma vänta lite jag ska bara",  "nej vänta mamma bara en sak till". Detta är bara med oss. I skolan sköter han sig exemplariskt tack och lov.

Vi märker tydligt att detta blir värre i perioder då han måste stå tillbaka för Luna. Som nu när hon varit förkyld till exempel och mycket fokus har legat på att få henne att kunna sova så att vi ska kunna sova men det är svårt att göra på något annat sätt för dygnet har bara 24 timmar och vi är bara två personer. Igår gick jag och Theo på bio ensamma för att få till lite egentid bara vi. Det tyckte han var mysigt även om vi även fick lite kriser men det gick i alla fall bättre. Vårt mål är att få till 30 minuter med tid då han får leka med en förälder utan att bli störd och utan att behöva ta hänsyn till Luna varje kväll men det är svårt att hinna. Det kräver verkligen att allting klaffar. Och ibland känns det inte som om det räcker heller. Han vill bara ha mer och mer och mer. Det blir en ond cirkel för ju mer han kräver desto tröttare och mer irriterad blir jag och desto mer kräver han.

Nu har jag försökt att göra ett schema för kvällarna så att han ska se vad vi ska göra varje dag. Jag hoppas det kommer hjälpa. För jag var så trött och stressad på bristningsgränsen denna helg. Känns som om man kvävs samtidigt som känslan är där att man inte är tillräckligt bra, att man inte räcker, att han inte får tillräckligt. Det är inte lätt det här med två barn!

Nu vaknar den lilla dockan efter nästan två timmars siesta!

På bio igår, ett av tillfällena då det blev lite surt av någon anledning men vi försökte vända det till något roligt

Hon blir mer och mer rörlig den här lilla dockan. Rulla fram är en vinnande teknik.

Min underbara tålamodsprövande pojke 

Förkyld

Vår lilla docka är lite förkyld. Inte speciellt mycket än så länge men tillräckligt för att hon inte ska kunna andas bra genom näsan när hon ligger ned. Natten var med andra ord en utmaning. Fram till klockan tio sov hon bra, sen började det och mellan tio och tolv kunde hon inte sova alls. Försökte ha henne sovande på min arm men det gick inte alls, nu när hon har vant sig vid att sova i sin egen säng tyckte hon bara det var jättekonstigt. Vid klockan tolv insåg vi att vi skulle bli tvungna att göra rent hennes näsa om det skulle finnas någon chans till sömn. Vi tände alltså lampan vilket såklart ledde till förvirring hos Skruttan. Och det var väl halvpopulärt att få in koksaltlösning i näsan om man säger så. Det hela slutade med att jag fick amma henne för att lugna ner. Sedan somnade hon tillslut i sin säng i alla fall. Jag gick in och sov hos Theo för att undvika att han skulle väcka oss också, han drömmer mycket mardrömmar och vaknar minst 2ggr per natt, och Fer stannade med Lunis. Hon vaknade ett otal gånger innan morgonen men somnade om igen då hon fick nappen.

Hur gör man när bebis är förkyld egentligen? Vi har försökt höja huvudändan på sängen men hon snurrar ju runt som en helikopter i sängen på natten så gör man det så är det ju väldigt troligt att hon hamnar med huvudet nedåt istället. Och att skölja rent näsan ja det ger ju ca 1 timme sömn men sen blir det ju stopp igen. Hon som sov så bra. Trodde att hon skulle kunna sova sig igenom det här lite bättre faktiskt. Nu sover hon siesta i alla fall Skruttan.

Hon är för övrigt förstoppad igen! Fast jag gav Forlax. Lilla gumman hon är så känslig i sin lilla mage. Ska försöka ny gröt ikväll så får vi se om det kanske fungerar bättre.

Böcker är det nya populära, hon blir så glad!

Fast så måste man ju smaka på dem såklart. Allt ska in i munnen, speciellt papper, hon älskar papper, jag förstår inte

Nyklippt, nya glasögon och ny jacka, min fina kille