tisdag 13 februari 2018

Magsjukan is in the house

Jag började nästan tro att vi skulle slippa då det har gått maginfluensa i skolan i veckor nu men Theo inte har insjuknat men igår var det dags, efter två dagars helg?! Han har alltså inte smittats i skolan utan under helgen verkar det som. Det var ju otippat. Han kom alltså hem från skolan igår och klagade på ont i magen. Det händer ganska så ofta så jag tänkte inte mer på det men när han efter några timmar började klaga på att det luktade illa då förstod jag vad som var på gång. Och mycket riktigt, strax efteråt var det kräkdags. Blev dock bara en kräk på kvällen, många uppvak på natten dock utan kräk, och sedan en kräk imorse och sen dess har det varit lugnt. Håller tummarna för att det är slut nu. Och håller ännu mer tummarna för att lillskruttan (och helst vi också) har klarat sig för det är inte roligt när en sådan liten blir magsjuk.

Ja ja det är ju så här det är att ha barn. Spritter i mina ben för att få gå ut en sväng nu dock. När Fernando kommer hem är det jag som drar till gymmet (förutsatt friska barn såklart).


måndag 12 februari 2018

Att inte räcka till

Theo är jobbig just nu. Han har i och för sig varit jobbig länge, väldigt länge, typ sedan han fyllde tre eller så, men det går fram och tillbaka och nu går det fram om man säger så. Han blir oerhört intensiv. Han tjatar och tjatar och tjatar. Han säger mamma mamma mamma mamma typ 10 000 ggr om dagen. Allting är nej, först är det nej och kris och bråk för att man ska gå ut, sen för att det är något när man är ute som blir fel, sen för att man ska hem osv osv. Han provocerar också med vilje, leker med maten, bullrar när vi ber honom att vara tyst, testar gränser hela tiden. Och han är bäst i välden på att dra ut på saker. Omständligare än vad han är det vet jag inte om det är möjligt. "mamma vänta lite jag ska bara",  "nej vänta mamma bara en sak till". Detta är bara med oss. I skolan sköter han sig exemplariskt tack och lov.

Vi märker tydligt att detta blir värre i perioder då han måste stå tillbaka för Luna. Som nu när hon varit förkyld till exempel och mycket fokus har legat på att få henne att kunna sova så att vi ska kunna sova men det är svårt att göra på något annat sätt för dygnet har bara 24 timmar och vi är bara två personer. Igår gick jag och Theo på bio ensamma för att få till lite egentid bara vi. Det tyckte han var mysigt även om vi även fick lite kriser men det gick i alla fall bättre. Vårt mål är att få till 30 minuter med tid då han får leka med en förälder utan att bli störd och utan att behöva ta hänsyn till Luna varje kväll men det är svårt att hinna. Det kräver verkligen att allting klaffar. Och ibland känns det inte som om det räcker heller. Han vill bara ha mer och mer och mer. Det blir en ond cirkel för ju mer han kräver desto tröttare och mer irriterad blir jag och desto mer kräver han.

Nu har jag försökt att göra ett schema för kvällarna så att han ska se vad vi ska göra varje dag. Jag hoppas det kommer hjälpa. För jag var så trött och stressad på bristningsgränsen denna helg. Känns som om man kvävs samtidigt som känslan är där att man inte är tillräckligt bra, att man inte räcker, att han inte får tillräckligt. Det är inte lätt det här med två barn!

Nu vaknar den lilla dockan efter nästan två timmars siesta!

På bio igår, ett av tillfällena då det blev lite surt av någon anledning men vi försökte vända det till något roligt

Hon blir mer och mer rörlig den här lilla dockan. Rulla fram är en vinnande teknik.

Min underbara tålamodsprövande pojke 

tisdag 6 februari 2018

Förkyld

Vår lilla docka är lite förkyld. Inte speciellt mycket än så länge men tillräckligt för att hon inte ska kunna andas bra genom näsan när hon ligger ned. Natten var med andra ord en utmaning. Fram till klockan tio sov hon bra, sen började det och mellan tio och tolv kunde hon inte sova alls. Försökte ha henne sovande på min arm men det gick inte alls, nu när hon har vant sig vid att sova i sin egen säng tyckte hon bara det var jättekonstigt. Vid klockan tolv insåg vi att vi skulle bli tvungna att göra rent hennes näsa om det skulle finnas någon chans till sömn. Vi tände alltså lampan vilket såklart ledde till förvirring hos Skruttan. Och det var väl halvpopulärt att få in koksaltlösning i näsan om man säger så. Det hela slutade med att jag fick amma henne för att lugna ner. Sedan somnade hon tillslut i sin säng i alla fall. Jag gick in och sov hos Theo för att undvika att han skulle väcka oss också, han drömmer mycket mardrömmar och vaknar minst 2ggr per natt, och Fer stannade med Lunis. Hon vaknade ett otal gånger innan morgonen men somnade om igen då hon fick nappen.

Hur gör man när bebis är förkyld egentligen? Vi har försökt höja huvudändan på sängen men hon snurrar ju runt som en helikopter i sängen på natten så gör man det så är det ju väldigt troligt att hon hamnar med huvudet nedåt istället. Och att skölja rent näsan ja det ger ju ca 1 timme sömn men sen blir det ju stopp igen. Hon som sov så bra. Trodde att hon skulle kunna sova sig igenom det här lite bättre faktiskt. Nu sover hon siesta i alla fall Skruttan.

Hon är för övrigt förstoppad igen! Fast jag gav Forlax. Lilla gumman hon är så känslig i sin lilla mage. Ska försöka ny gröt ikväll så får vi se om det kanske fungerar bättre.

Böcker är det nya populära, hon blir så glad!

Fast så måste man ju smaka på dem såklart. Allt ska in i munnen, speciellt papper, hon älskar papper, jag förstår inte


Nyklippt, nya glasögon och ny jacka, min fina kille

torsdag 1 februari 2018

Morgonsång

Dadada aaa dii dii da da aaa etc. Så låter det hos oss varje morgon ganska så exakt 05.45. Det är nämligen den tiden på dygnet då Luna tycker det är bäst att bajsa. Det är visserligen lite i det tidigaste laget men man kan inte riktigt bli irriterad för hon har en sådan söt liten röst så man bara smälter. Hon ligger och jollrar för sig själv ett tag, ibland så somnar hon om, och så tar jag upp henne och ger henne mat 06.30 och sedan börjar dagen. Vid åtta ger jag henne lite gröt och sedan går vi och lämnar Theo i skolan. När vi kommer tillbaka vid ca 08.40 lägger jag ner henne i sängen och hon somnar ganska omedelbart och sover ca 1.5 timmar. Efter det är det vakentid och de två senaste dagarna har jag lyckats underhålla henne så att hon inte har ätit lunch förrän vid 11.30 vilket ju är en bra lunchtid! Vid tolv lägger jag henne igen, hon sover ca 1.5 timmar till, är vaken och leker lite, tuttar vid halvtretiden plus äter lite fruktkompott. Någon gång på eftermiddagen behöver hon sova ca 30 minuter till och denna är svårast att få till då den ideala tidpunkten då hon blir trött är 16.00 men då måste vi gå och hämta Theo i skolan. Sen äter hon gröt vid halv sex och tuttar vid klockan sju och sen somnar hon. Och numera vaknar hon sällan alls på natten! Helt otroligt! Jag vågar nästan inte säga det för nu vänder väl allt men vi har i alla fall njutit av det fram till nu. Hon rör sig massor i sängen och varje morgon hittar vi henne med huvudet i fotändan :) Har löst det genom att ha nappar liggandes i alla fyra hörn i sängen så att hon alltid hittar en.

Nu är det dags att starta dagen för mig med. Lite plugg ska det bli!

Världsbäst

onsdag 17 januari 2018

Rädslan för sina barn

Igår kväll när jag skulle natta Theo var det dags igen för hans reflektioner om döden. Det började med att han sa att han var rädd för han tänkte på monster som skulle bita av hans huvud (!?) och att jag skulle försöka rädda honom och så skulle monstret göra samma sak med mig. Jag lugnade och sa att det är ju tur att det inte finns några monster. Då sa han att det finns människor som gör så också? Han har nämligen sett pirater och pirater har ju svärd och vad har de svärd till om det inte är för att skära av huvudet på människor? Lilla gubben! Jag har ingen aning om vad han fick detta ifrån.

Efter mycket diskussion om att det ju faktiskt inte kryllar av pirater heller kom han på något sätt in på döden. Som alltid när han börjar tänka på det så börjar han gråta. Han började gråta och sa att han vill inte dö för han vill inte lämna oss. Och sen tänkte han att jag och Fer kanske skulle dö innan honom och då blev han också jätteledsen att han skulle bli ensam kvar. Vi pratade om himlen, jag gjorde så gott jag kunde i alla fall, och pratade även om att han kommer ju vara stor och ha en egen familj när vi dör. Då blev han plötsligt också ledsen för då skulle han ju ha två familjer, en barnfamilj och en mammafamilj och när han dör så vilket moln i himlen skulle han vara på då? Den med barnfamiljen eller den med mammafamiljen? Jag lugnade och sa att i himlen får man göra precis som man vill och alla kan vara tillsammans. Då började han gråta för att hans gosedjur skulle ju inte vara med honom så vi fick prata om att de kunde ju också få följa med, och hans hus också. Lilla vännen. Jag vill bara skydda honom för alla de här tankarna han har, säga att det inte är någon fara, lova att vi inte ska dö. Men det kan jag ju inte för man kan ju inte lova att man inte ska dö, man kan bara säga att man ska göra sitt allra bästa för att det inte ska hända. Och lugna honom med att han ju inte är ensam även om jag inte skulle vara där, att han har så många som tycker om honom. Fast jag vet inte om det blir bättre av det eller om han bara blir räddare? Samtidigt vill jag inte ljuga, jag vill istället försöka avdramatisera, få honom att inte tycka döden är riktigt så läskig genom att prata om himlen som något fint. Men det är svårt för man vet ju inte hur det blir, inget är ju säkert. Och det skrämmer ju livet ur mig också. Fer tycker att vi inte ska prata om det, att man bara ska leva här och nu, tänka på roliga saker. Men jag tänker att om man ignorerar hans tankar och säger att han inte ska tänka på det så kommer det bara bli ännu värre för honom för att döden blir något förbjudet jätteläskigt, eller?

Älskar honom så mycket min fina pojke!





onsdag 10 januari 2018

Detta har hänt

Ett tag sedan sist nu. Puh kan få sammanfatta känslan de senaste veckorna. Semestern var toppen under tiden som vi var i Colombia, det var bra, jättebra. Resorna var jobbiga. Jetlagen var jobbig. Alla sjukdomar har varit jobbiga. Jag är ganska slutkörd.

Senaste inlägget kom från Amsterdam. Då pustade jag ut lite. Trodde att vi fixat det jobbigaste i resväg och kommit iväg. Vad jag inte visste när jag skrev var att ca en timme senare när Luna ville amma så rann inte mjölken till för mig. Och det fortsatte den att inte göra under hela kvällen och början på natten. PANIK! Luna skrek och skrek, jag försökte slappna av för att få mjölken att komma men ju mer jag tänkte på det desto svårare blev det. Den ångesten! Att inte kunna ge sitt barn mat. Fy sjutton! Och dessutom var det ju meningen att vi skulle gå på ett flygplan till Colombia klockan 9 nästa morgon. Där och då kändes det omöjligt att det skulle hända. Vi skulle bli tvungna att boka om. För man kan inte gå på en tio timmars flygning med en bebis som bara äter bröstmjölk om mamman inte har någon. Men så framåt tvåtiden på natten så hände det äntligen. Mjölken kom. Jag kunde andas ut lite. Och nästa morgon hittade vi ett apotek på flygplatsen där vi köpte ersättning och nappflaska för säkerhets skull. Jag fortsatte dock att ha lite ångest varje gång jag skulle amma av rädsla för att inget skulle komma. Luna hade dessutom diarre på grund av penicillinet så kändes ju extra viktigt att hon fick i sig något.

På planet mot Colombia! Ser piggare ut än vad vi var



Den där diarren ja... Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis? Halvlätt är svaret. Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis med diarre som bajsar varannan timme minst med bajs som läcker ur blöjan? Svårare... Ganska svettig flygning var det med många byten inne på den minililla toaletten och tre outfits som blev nerbajsade. Härliga tider! Theo skötte sig i alla fall exemplariskt, han var så exalterad över att Memme var där att han inte sov på hela resan, fast vi inte kom fram förrän midnatt fransk tid! Han somnade när vi var framme på hotellet och sov fram till klockan 6 (alltså klockan 12 fransk tid) nästa dag! Han var den av oss som fick minst jetlag!
Sista planet mot Cartagena. Klockan är nu tio på kvällen fransk tid. Theo är heltaggad!

Hotellet var jättefint med flera stora poler och bara några meter till havet. Theo badade massor! Vi pratar minst 3 timmar om dagen oftast mer. Vädret var fantastiskt, klarblå himmel och 30 grader varmt. Vi hade ett stort hotellrum med en stor balkong. Det var tur att vi hade den balkongen! Då kunde Luna sova siesta inne medan Theo och vi kunde vara på balkongen. Mycket kvällssudd blev det ju inte då Luna behövde lägga sig vid sjutiden men tack vare balkongen kunde vi ändå vara uppe lite längre. Vi köpte med oss mat och åt där ute när Luna somnat. Efter några dagar kom hela Fernandos familj. Som Theo lekte med sina kusiner! Var så roligt att se dem. Han var så glad. Han har blivit så stor nu gubben. Gick på barnklubb och allt! Med sin kusin Sophie som bor i USA pratade han ibland spanska och ibland engelska. Stolt mamma!
Frukosten första dagen. Gott gott och jättedyrt! Blev bara en sådan frukost, resten tog vi på vår balkong vilket också var toppen!

Stranden vid hotellet

Playa blanca, fin men överexploaterat. Här är sanden vit, annars är den mörk på grund av deltat.

Söttjej som inte ville dricka i flaskan

Bad med pappa i polen
Hotellområdet
Häst och vagntur i gamla stan i Cartagena

Utsikten från vår balkong

Fisken

Gosmosan

Alla kusiner

Ett kort där jag faktiskt är riktigt söt och inte ser supertrött ut!

Ett försök att få hela familjen på en bild...

Lunch på balkongen

Julafton

Med faster Margarita


Hemresan var också jobbig. Var som om all spänning som jag ändå burit på för den här resan släppte och bara någon timme in i flygresan när det blev lite lite turbulens fick jag nästan panik. Började gråta, andades snabbt, skaka osv. Luna skrek dessutom för hon var trött vilket inte hjälpte. Efter någon timme fick jag prata med en flygvärdinna. Det hjälpte. I fortsättningen ska jag alltid berätta att jag är flygrädd innan jag går på ett flygplan!

På Amsterdams flygplats efter en natt med ungefär 5 minuters sömn totalt...


Hemma igen var det jetlag som dominerade. Inte vår jetlag men Lunas! Hon vaknade varje halvtimme de första tre nätterna. Vi var helt slut! Efter det bestämde vi att det var dags att sovträna henne. Fick tips om The sleep lady (för har ett inre motstånd mot att använda mig av Anna Wahlgren metoden även om den verkar bra då hon inte verkar vara en sympatisk människa) och vi har typ följt hennes metod. Luna vaknar fortfarande på natten men nu är det två nätter som hon inte har ätit alls mellan 19.00 och 07.00! Otroligt stor skillnad! Vi hoppas att det fortsätter att bli bättre. Just nu sover hon siesta för andra gången idag, bara en sådan sak!




Var hos min psykolog idag. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det var välbehövligt. Kom dit som en gråtande trasa, gick därifrån med en starkare känsla och en handlingsplan. Nu är det dags att börja må bättre! 2018 ska bli ett bra år!


fredag 15 december 2017

Amsterdam!


Vi tog oss hit! Öroninflammation till trots! Jag är helt slut men nu är vi i alla fall på väg och hittills har det gått bra.

onsdag 13 december 2017

Glad Lucia eller nåt

Theo var sjuk hela förra veckan, jag och Luna är sjuka den i lördags. Igår kändes det bättre på dagen, på kvällen börjar hon skrika otröstligt , får sitta upp och sova, hos khalfi idag , öroninflammation ! Toppen med tanke på att vi ska ut och flyga på fredag, inte bra! Och jag mår också sämre, känns som om hostan är på väg, sov väldigt lite natten till idag, det hjälper inte. Och Amadeus har bestämt sig för att säga upp mitt nummer tydligen, tack för den! Dagen innan min födelsedag, så nu kommer jag i alla fall inte bli störd av för mycket telefonsamtal imorgon... Första Lucian i mitt liv som jag inte hört en enda sång eller tänt ett enda ljus. Lite dåligt humör ja men det går över. Nu är klockan åtta och jag ska sova, hoppas på att få några timmar sömn inatt, godnatt 36

torsdag 30 november 2017

De gör mig galen! Och Theo läser!

Premiärtur i storvagnen i förrgår
Sedan jag fick Luna, och främst, sedan jag har försökt få Luna att sova har jag utvecklat en ännu större illvilja mot barnsliga mopedister och motorcyklister. Dessa små killar och män, för ja jag drar mig till att säga att jag bara har sett män göra detta hittills, som måste hävda sig genom att föra så mycket oväsen som möjligt. Varför gasa för fullt i en backe? Varför plocka bort ljuddämparen? Varför accelerera till max på vägen här utanför? Tror ni att vi tycker ni är häftiga? Verkar ni mer manliga för detta? Svaret är NEJ! Ni verkar så små och osäkra och extremt löjliga små pojkar och ni stör och vi blir irriterade och vi tycker inte om er. Det är det enda som händer! Och, ni väcker små bebisar som försöker sova! Om och om och om igen! Enda sättet att få Luna att sova är att sätta på White noise med hög hög volym, annars rycker hon till hela tiden. VÄX UPP MÄN!

Och nu när jag har avreagerat mig så kan jag berätta den glada nyheten att natten gick något bättre. Somnade vid sju, sov utan uppvak (!!!) till tio då hon åt, sov fram till klockan två (oj, oj, oj!), somnade om och vaknade klarvaken vid fyra (det var här det började gå lite sämre...) var pigg och vaken till klockan fem, åt, var pigg och vaken kanske 30 minuter till och somnade sen om till klockan sju. Man får inte vara för kräsen, detta var ändå framsteg!

Och den stora nyheten förstås! Theo har lärt sig läsa! Det blir inte alltid rätt men kortare ord fixar han. Han har kollat på fem myror är fler än fyra elefanter om och om igen och det var då det klickade tror jag. Han har inte velat försöka innan men nu efter att ha sett det tycker han det är spännande. Första ordet läst var "Biot" från väderappen på telefonen, alltså skrivet med små och stora bokstäver. Han har även läst London, Paris, Amsterdam (lite svårt), Linköping (svårt men det gick) osv. Duktiga killen!

Klädde julgranen igår



lördag 25 november 2017

Så jävla trött!

Ursäkta svordomen men den behövs här. Det här känns helt ohållbart, luna sover sämre och sämre ,  jag får inte ens två timmars sammanhängande sömn på natten och Theo är förkyld så han vaknar också minst fyra ggr per natt oftast mer . Jag och Fer är helt slut, vet inte hur vi ska göra, inget fungerar! Ikväll ska jag lägga mig innan åtta för att försöka återhämta mig lite för idag har varit hemsk, bara gråtit av utmattning . Det är bara tillfälligt jag vet men det är svårt att aldrig få sova.



torsdag 23 november 2017

Det är lite tungt nu

Jag är så trött! Lite tröttare nu än vad jag var för en vecka sedan. För en vecka sedan var det som om jag gick in i väggen, bebisväggen. Fem månader av inte mer än max tre timmar sammanhängande sömn tog ut sin rätt när den kombinerades med flera veckors ännu sämre sömn. Jag bara grät och kunde inte tänka och var helt yr. Men efter att ha lagt mig vid halvåtta på kvällen tre dagar i rad så kändes det bättre igen. Men skruttan sover fortfarande ganska kasst. Hon somnar vid sjutiden, vaknar efter 3-4 timmar och vill äta, vaknar sedan (om det är en bra natt) efter tre timmar till och vill äta och sedan tre timmar ytterligare efter det. Eller om det är en dålig natt så vaknar hon efter bara 1.5 timmar och vill inte äta men inte sova heller. Och det här med siestorna på dagen får jag inte till heller fast jag verkligen försöker! Jag lägger henne vid halvnio/nio tiden på morgonen, då skulle hon behöva sova minst 1.5 timme, men oftast blir det bara trettio minuter innan hon börjar gny. Har jag tur lyckas jag då få henne att somna om i 30 minuter till men långt ifrån alltid, sen är hon smågnällig för hon är trött. På eftermiddagen försöker jag antingen gå en promenad med henne, men inte ens där somnar hon säkert längre, eller lägga henne i sängen. Samma visa här, blir inte ett långt sovpass utan flera trettio minuters duttar och hon känns trött. Och hennes mamma ÄR trött för jag får liksom ingen paus på hela dagen, eller natten för den delen.

Problemet, eller ett av problemen i alla fall, verkar vara magen. Hon är så gasig och vrider sig och gråter. Nu försöker jag ta bort en massa råa grönsaker och håller alla tummar för att det ska fungera! Det andra problemet är ju att det är sådant oväsen här hos oss och hon vaknar av minsta lilla knäpp. Nej jag börjar faktisk känna mig rätt sliten. Men jag vet ju att detta är bara tillfälligt och sedan glömmer man, det gjorde jag ju med Theo, så jag kommer klara det här med, bara lite tungt just nu.

Sen känner jag mig stressad också för håller ju på att plugga till kostrådgivare men med Luna som bara sover 1h per dag och så dåligt på natten att jag måste lägga mig senast klockan nio så finns det liksom ingen tid alls till det. Väldigt intressant är det i alla fall så det positiva är ju i alla fall att jag är sugen på att plugga.

Bortsett från sömnbrist är allt bra. Theo tittar på fem myror är fler än fyra elefanter på TVn och jag tror det bara är en tidsfråga innan han på riktigt fattar det här med att läsa. Han har nästan förstått och med lite hjälp kan han läsa en del ord men det har inte helt klickat än. Luna är oftast glad, när hon inte är trött, dock kräver hon mycket underhållning. Ligga på mage är okej, ett litet tag, sedan blir det gny. Hon har inte lärt sig att rulla runt från mage till rygg eller tvärtom än så hon blir liksom fast. Bara en tidsfråga tills det händer också!

Nej oj oj oj, nu är ju klockan snart nio, dags att gå och lägga sig!

Den här lilla alltså. Hon må vara jobbig men när hon tittar upp på en så här så smälter man ju totalt!
Jag, Theo och Luna var på upptäcksfärd i skogen igår och jag fick chansen att imponera stort då jag tillverkade en barkbåt, vad sägs om det pappa!

torsdag 9 november 2017

Varför känns det alltid som om det är mitt fel?

Jag jobbar på det där, att försöka att inte alltid känna mig skyldig. För på något sätt så känns det nästan alltid som om det är jag som har gjort fel. Som idag till exempel. Theos namnsdag. Vi brukar inte fira det men i år nu när han är lite större tänkte jag att det kunde vara roligt att göra något i alla fall. När Theo gått till skolan bakade jag en tårta, mamma hade skickat en present på posten, och jag gick och köpte ett paraply till honom som han önskat sig. Jag frågade Fernando när han skulle komma hem från jobbet så att vi kunde fira lite. Han verkade, som jag tolkade det, mindre entusiastisk och sa att han kunde försöka komma hem vid kvart i sju, alltså ganska sent. Han frågade varför han behövde komma och jag sa då att det var för att få hjälp med barnen då det annars är svårt att få dem i säng i tid. Hade alltså redan här lämnat det här med firande.

Sagt och gjort jag fixade och när Theo kom hem från skolan hade jag dukat upp med tårta och presenter. Han blev jätteglad. Sen ringer jag Fernando för att påminna om en sak och berättar hur glad Theo var, han blir då besviken och lite sur för att jag inte väntat på att han skulle komma hem för att fira Theo. Han kände sig utanför.

Här försöker jag då tänka att det var faktiskt jag som gjorde allt. Han visste inte ens att det var Theos namnsdag och om han verkligen hade tyckt att det var så viktigt så kunde han ju försökt komma hem tidigare än strax innan sju? Jag stod på mig i diskussionen och vidhöll att det var ett missförstånd men faktiskt inte mitt fel. Kanske borde jag blivit ännu surare för en sida av mig kände för att säga "men hallå, du gjorde ju ingenting och nu blir du sur för att du inte fick vara med? När du inte visade den allra minsta entusiasm när jag pratade om det tidigare?". Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig skyldig i alla fall, jag borde ha varit tydligare, jag borde ha sagt till honom att jag skulle fira innan osv osv. Det är helt klart en övningssak det här.

Nu ska jag gå och lägga mig. Luna sover jättedåligt ända sedan rotavaccinet så man får passa på när man kan. Nu hostade hon precis till också och mitt hjärta stannade lite grann. Hoppas hoppas hoppas att hon inte får någon ny förkylning nu! Min lilla femmånadersskrutta. Som inte kan sitta än men som pratar och pratar mest hela tiden.


tisdag 7 november 2017

Magsjukor och inställda besök

Ända sedan Luna vaccinerades för rotavirus för snart två veckor sedan har hon ont i magen och sover jättedåligt. Hon somnar vid sjutiden, vaknar och skriker vid niotiden, håller på och vaknar hela tiden fram till att hon äter vid 10 tiden, blir flyttad till vår säng, vaknar varje timme, vaknar vid tretiden och är klarvaken och somnar inte om på en halvtimme, fortsätter att vakna hela tiden fram till morgonen. Och siestorna sover hon bara trettio minuter sedan vaknar hon och skriker och så får man börja om. Som följd av detta börjar hon bli jättetrött och grinig, vilket hon ju aldrig är i vanliga fall. Och som en följd av detta är både jag och Fer helt slut.

Halvkul kändes det därför när Theo vaknade och kräktes igår morse... Han var sedan dålig hela dagen och natten igår och börjar nu må lite bättre men är fortfarande inte på topp. Han är alltså inte i skolan och mitt efterlängtade frisörbesök idag fick jag följaktligen ställa in. Litet värdsligt problem men lite trist i alla fall. Försöker dock verkligen jobba på min positiva inställning till livet och lyckades faktiskt genomföra en heldag hemma igår utan speciellt mycket ångest!

idag är det lite segt det ska erkännas. Mycket surfplatta har det blivit för Theo och jag räknar minuterna tills Fer kommer hem från jobbet, men jag hanterar det. Bra där!


fredag 3 november 2017

Avsked

Är det något jag verkligen inte tycker om så är det avsked. Mamma har varit här i en vecka nu och imorgon åker hon hem och det betyder att jag går runt med småångest hela dagen idag. Det faktum att det bara är sex veckor tills vi träffas igen borde ju avdramatisera det hela för mig men tyvärr verkar det inte som om jag förstår det. 

Det ska faktiskt bli ganska skönt med lite vardag emellan nu och nästa resa men det är som att jag bara måste må lite dåligt över att säga hej då i alla fall. 

Har en lillakrutta med magknip sovande i knät så vågar inte röra mig för hon behöver verkligen få sova lite. Annars skulle jag använda den här tiden till att plugga lite men nu blir det slösurf istället, inte helt fel det heller. 





torsdag 26 oktober 2017

Skriva som terapi

Jag mår lite si och så just nu. Inte så att jag mår jättedåligt, det gör jag inte, men jag mår inte jättebra heller. Jag känner mig väldigt trött (vilket ju i och för sig inte är så konstigt med tanke på att jag vaknar minst två gånger per natt och har gjort så i 4.5 månader nu) och det mesta känns jobbigt. Jag har svårt att riktigt njuta av livet, är mest upptagen med allt som kan gå fel. Känns ibland som om jag inte lever, jag överlever. Och så vill jag inte att det ska vara. Det är ju nu som livet är! Det är ju nu som jag ska leva. Jag vill njuta och uppleva varje sekund, roligt som mindre roligt. Jag vill inte få totalångest när Theo eller Luna får feber. Det räcker med att det är jobbigt med sjuka barn för att man inte får sova, det behövs inte en massa ångest på det också.

Så nu ska jag försöka göra något åt det här. Jag har letat och letat efter en terapeut, och det är inte lätt. Har nu hittat en tjej som ändå känns okej. Vet inte om hon är perfekt men jag orkar inte leta mer så jag ger det ett försök. Och hon sa, skriv! Skriv hur du mår, skriv hur det känns, få ut allting, berätta, gå inte med alla tankar inombords. Så nu ska jag försöka mig på det. För faktum är att jag mådde mycket bättre när jag hade bloggen regelbundet. Den blev en hjälp för att fixa det positiva tänkandet. Den gjorde att mina minnen blev de bra minnena för det var vad jag skrev ner. Så nu ska jag försöka igen och få någon sorts regelbundenhet i det här. Lätt är det inte för så mycket fritid finns det inte direkt med två barn men fem minuter om dagen ska jag försöka få till i alla fall.

Så om vi börjar med en liten status av läget just nu. Theo är på höstlov så vi har hängt alla tre hela veckan. Som tur är har Fernando varit ledig ett par halvdagar också för det är inte helt enkelt att vara tvåbarnsmamma, i alla fall inte när det ena barnet är något helt fantastiskt envist. Han ger sig aldrig! Och detta i kombination med min sömnbrist blir inte alltid så bra. Jag kan bli helt galen på honom. En sådan där mamma som jag inte skulle bli som bara exploderar och tillslut står och hotar med att ta ifrån leksaker om han inte gör som jag säger. För jag blir helt desperat. Ja tänk för ett år sedan så sa jag att ja nej jag blir aldrig arg på riktigt på Theo... Det var då kan ja säga, läget är lite annorlunda nu. Samtidigt är han världens mysigaste, speciellt på morgonen, då kommer han in och kryper upp i min famn och så ligger vi och gosar alla tre, jag, Theo och Luna (Fernando sover oftast på soffan numera då det är enda sättet för oss att få sova något eftersom både Theo och Luna vaknar flera gånger per natt, han tar Theo, jag Luna) och han säger saker som "Jag tycker så mycket om dig mamma" "Åh vad jag älskar dig mycket Luna". Lillskrutten. Igår var vi hos doktor Khalfi för vaccination och Theo var en riktig stjärna, han hade fått Emlaplåster och han skrattade hela tiden, fantastiskt.

Luna hon är lika gosig som vanligt. Ler och skrattar. Igår så sträckte hon sig mot mig för första gången då Fer höll i henne och visade att hon ville komma till mig, lilla gumman. Sover gör hon dock inte speciellt bra. Efter förra veckans förkylning har hon börjat äta en gång till på natten så nu sover hon 19.00-22.00 Mat 22.00-02.00 Mat 02.00-05.30 Mat och vill gå upp ungefär. Jag fasar lite för vintertiden som kommer nu om några dagar. 05.30 är väl okej men 04.30 är det inte, hu! Ja ja, den dagen den sorgen.

Nu sitter jag faktist och väntar på Mamma som är på väg hit. Hon landade för en halvtimme sen och är nu i bilen med Fernando. Ska bli väldigt roligt att ha henne här! Fick även till ett litet träningspass då barnen lagt sig, bara 30 minuter men i alla fall, den träning är bäst som blir av som det heter :)