onsdag 9 maj 2018

Tillbaka på jobbet

Nu är jag tillbaka på jobbet sedan en vecka och det känns faktiskt helt okej. Jag fasade för starten, skrev detta dagen innan det var dags: Imorgon börjar jag jobba igen. Usch känns inte så kul, kommer sakna lunisen något så väldigt och är inte alls sugen på att sitta fastklistrad på en kontorsstol hela dagen. Usch 

Men riktigt så illa var det faktiskt inte att komma tillbaka tillslut. Det var rätt så roligt att träffa alla kollegor och ganska skönt att inte ha ansvar för en liten människa utan bara lite mindre viktiga jobbgrejer några timmar per dag. Klart jag saknar min lilla Luni men jag ser att hon har det bra med pappa och jag mår bra av att inte behöva oroa mig hela hela tiden. Så det var nog dags även om det inte alls kändes så för en dryg vecka sedan. 

Har inte så mycket mer än det att skriva känner jag så får vara bra så.

fredag 20 april 2018

Sista vanliga mammaledighetsdagen

Ja då var den här. Sista dagen som vi hänger bara jag och Lunisen. För ikväll kommer mamma och Theo går på vårlov så även om jag har drygt en vecka kvar innan jag börjar jobba igen så är det slut på den vanliga rutinen nu. Det känns både sorgligt och lite skönt. Det har varit jättemysigt att vara hemma med Skruttan, hon är så rolig att hänga med, och jag har inte saknat annat umgänge allt för mycket. Men det är nog dags att jag får göra lite annat nu, jag tror det blir bra, jag behöver en paus. Och det som är bra är att vi börjar jobbandet med en månad med massor av lediga dagar följt av en sommar då jag förmodligen ska ta fyra veckors semester så jag hoppas att det kommer att göra så att det inte känns alltför jobbigt att vara ifrån min älsklingstjej.

Sista dagen spenderas väl inte exakt som jag hade tänkte det (dvs långpromenad med Lunis, lugn lunch, mys osv) då Luna förmodligen har öroninflammation och haft hög feber sedan i tisdags. Inatt sov hon sämst hittills, hon var vaken och skrek mellan elva och två, sen vaknade hon igen halv fem och ville tutta, och de två nätterna innan var inte mycket bättre det. Så med totalt kanske 10 timmars sömn på tre nätter känner jag mig som i en dimma idag. Men! Jag klarade av nattens tre timmars skrik väldigt bra, jag blev lite stressad ett tag men sen skärpte jag mig och höll mig lugn. Bra där! Och just nu sover lillan och hade i alla fall innan hon somnade inte så mycket feber, jag hoppas hoppas det är samma när hon vaknar igen! Lilla älsklingen, till och med när hon har fyrtio graders feber var hon glad och pratade, da da da, hon är världsbäst helt enkelt!




måndag 16 april 2018

Jag klarade det

Långhelgen är över och vi klarade det. Jag och barnen alltså. Att vara ensamma fyra kvällar, tre nätter, två heldagar utan skola, det gick! Men det var inte lätt. Inte för att barnen var jobbiga, det var de faktiskt inte, de betedde sig exemplariskt, utan för att jag är ett nervöst vrak... Tycker det är så jobbigt att vara ensam med dem, får sådan ångest på kvällarna. Försökte förstå varför jag mår så dåligt för jag klarar ju det, det vet jag ju. Kom på att det måste ha att göra med att när jag är ensam med barnen så ska jag vara den trygga vuxna, och jag känner mig inte alls speciellt trygg i mig själv, så det blir liksom dubbelt jobbigt då, att både hantera min egen och ibland deras (nja de är ju ganska trygga men ändå) otrygghet. Så jag hade sömnsvårigheter minst sagt. Första kvällen kunde jag inte somna för Theo började hosta och jag stressade upp mig massor (åh nej nu blir han sjuk, hur ska det gå, hemma från skolan osv osv) så somnade väl vid ett-tiden och vaknade halv sex av lillskruttan. (Theos hosta gick över). Natt två la jag mig strax efter tio, kunde återigen inte somna av okänd anledning (måste sova, måste sova, måste sova, går inte). Somnade väl i alla fall vid elvatiden och vaknade tjugo i fyra av att Theo hade en mardröm. Kunde sedan inte somna om något mer. Började bli sömnig vid halvsex men då vaknade Luna. Var TRÖTT på lördagen. Lördag kväll la jag mig med Theo och somnade väl halv strax efter nio i alla fall och sov till fem på morgonen så det var ju bra.

Lördag var helstressig med födelsedagsfest för Emilie och därför missad siesta för Luna vilket ledde till 40 minuters skrikfest vid läggning och helstissig mamma med sömnbrist. Men! Söndagen gick bra! Halva dagen i alla fall kände jag mig pigg och ångestfri. Inte förrän framåt eftermiddagen fick jag trötthets (och också ångest) dippen så det var framgång. Övning ger färdighet kanske? Kunde inte somna på kvällen förrän Fer kommit hem vid midnatt men i alla fall. Hade inte ångest vid läggdags!

Ja ni hör. VARFÖR håller jag på så här? Finns liksom ingen anledning egentligen mer än mitt huvud. Ja just det jag glömde. Var ju hos doktorn med Luna på fredagen för att kolla att hon inte hade öroninflammation (inte) och fick då komma in precis efter ett kräksjukt barn så var ju helnervös hela helgen för att vi skulle bli magsjuka också, vilket späddes på ytterligare av att Luna inte ville äta något knappt. Och så var det en sjukt stressig fredagskväll också då vi kom hem utan att ha hämtat ut Lunas örondroppar (för hon verkade inte ha så ont först) men då hon snabbt blev gnällig och började gno sig i örat så att jag fick dra ut hela gänget igen (snabbt så att inte pizzan vi hade beställt skulle hinna komma) till ett apotek innan de stängde. Jag hade myskläder, Luna pyjamas och Theo en jätte T-shirt, mjukisbyxor och gummistövlar. Vilket gäng! Jag var rätt trött sen...

Idag ska förhoppningsvis Theo få sin arm fri, hoppas hoppas.

Nu ska jag kolla till Luna som sovit två timmar vilket är jättekonstigt. Mamman blir orolig, igen...


Försöker få till en bra bild på oss alla från vår lilla picknick igår, gick sådär... :







torsdag 12 april 2018

En mammaledighet som går mot sitt slut

Det är så mycket känslor. Nu är det bara två och en halv vecka kvar sedan börjar jag jobba igen. Och bara en och en halv vecka som vi har kvar ensamma jag och Lunisen. Jag börjar ställa in mig på att jobba igen så på ett sätt ser jag fram emot det. Att kunna slappna av någon gång, inte alltid vara på. Samtidigt är det så väldigt sorgligt. För det här är ju sista gången. Som hon är så här liten. Som jag har en sån här liten bebis (tror jag i alla fall, man kan ju aldrig veta men det känns som om barnfabriken är stängd nu). Vi har hängt mycket vi två, massor faktiskt. Med Theo var jag mycket mer social, med Luna har det mest bara varit hon och jag. För att jag har pluggat samtidigt, och för att det är svårt att hinna med mellan siestor och hämta och lämna i skolan. Men har jag njutit tillräckligt? Jag vet inte. Jag har försökt men det är ju svårt för man är trött, hela tiden väldigt trött, och nu känns det som om jag kanske inte gjort det så det räcker. Fast jag har försökt att njuta. Att suga in hennes underbarhet och hela hennes varelse. Fast så vet jag att många dagar har istället slösats i en stress över att hon inte sover som hon ska, inte äter som hon ska osv... Det är inte lätt. Mycket tid att tänka. Men ville bara bevara den här känslan i alla fall. Att det har ändå varit fantastiskt och jag älskar den där lilla människan så oändligt mycket, min lilla Lunie, Lunis, Lunsan, Mojsan, Gosmosan, kärt barn har många namn.

Känner mig vemodig när jag sitter här. Även om det har blivit mycket ensamtid och jag har blivit något av en eremit, jo det har jag faktiskt, ju mer ensam man är desto jobbigare blir det att träffa någon, så har jag ändå njutit av den här tiden och det känns konstigt att den är över. Ett kapitel i livet är slut. Ingen mer bebistid. Med Theo var det inte samma känsla för då visste jag att vi ju ville ha ett till barn, men nu, nä nu vill vi inte ha fler barn, nu är det slut med det här. Det är ju skönt på samma sätt för det är ju ganska jobbigt i all mysighet, men vemodigt det är det och det går inte att bortse ifrån.

Gosan ammar ju fortfarande rätt så mycket. I synnerhet när hon är sjuk vilket hon varit till och från nu ett tag. Jag kommer inte sakna min amningshjärna när jag slutar men jag kommer sakna amningen. De där första snabba sugen, som en sugpropp som suger sig fast. Njutningen i hennes lilla ansikte. Min lilla älskade bebis! Nu ska jag inte sluta amma än men det kommer ju bara bli morgon och kvällsamning när jag börja jobba.

Nu oroar jag mig igen. Varför då? Jo för hon sover för bra? Hon har sovit snart två timmar, mycket för att vara henne! Men om hon inte sov då skulle jag också oroa mig, för att hon inte sover tillräckligt, för att något skulle vara fel. Det ska bli skönt att få en paus från den konstanta oron. Att veta att på dagarna är det Fernando som får sköta den oron, inte jag.

Fernando är på väg mot Budapest på svensexa så jag är ensam med båda barnen hela helgen, oerhört ångestskapande hos mig. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag så oerhört rädd för att vara ensam med barnen? Jag är ju inte ens ensam. Florence bor ju två våningar ner och jag vet att hon kan hjälpa om det behövs. Men ändå, känslan är där, jobbigt. Tränade lite nyss, det hjälpte i alla fall :)

Nej nu ska jag gå och titta till älsklingsskruttan (och förmodligen väcka henne på kuppen...).

Hur söt?


Regn regn regn här, hjälper inte mitt humör, men Theo är nöjd att han får ha sitt paraply :)


tisdag 27 mars 2018

Det går bakåt

Ja för Luna alltså. Lilla gumman har inte riktigt förstått hur man kryper framåt än. Hon är på god väg, ställer sig på alla fyra, tar fram en hand, ibland ett ben, men sen vänder det och hon puttar sig själv bakåt istället för framåt. Hon hittas oftast under ett bord eller en stol eller en soffa. Snuttan <3 p="">
Annars så börjar det bli lite bättre här nu. Theo sover något bättre på nätterna. Eller ja han sover mycket bättre. Han vaknar fortfarande men bara kort så inatt, efter att ha lagt mig vid halv tio (tänk då på att vi bytte till sommartid för två dagar sedan så det var alltså halv nio, så trött är jag) så fick jag tillräckligt mycket sömn för att känna mig som en helt vanlig människa idag. Fantastiskt!

Nu står maten på spisen och kräver lite action från mig. Och så måste jag ju stryka en pärlplatta också! Det är fullt upp :)







torsdag 22 mars 2018

Brutna armar och sömnbrist

Man trodde att det skulle räcka med influensa och öroninflammation men icke! När vi för en vecka sedan gick till en ny rolig lekpark ramlade Theo illa och bröt armen. Jag förstod direkt att något var fel för den hängde liksom konstigt och det kändes knastrigt i armbågen och mycket riktigt hade humurus (vet inte om det skrivs så) gått av precis på änden. En eftermiddag och natt på sjukhuset senare så kom skrutten tillbaka med armen i en slags mitella fastsatt runt nacken. Inget gips! Det skulle man ju kunna tro är positivt men jag tycker nog mest att det är jobbigt för det betyder att armen är helt oskyddad och Theo måste alltså vara jätteförsiktig så han inte råkar ramla eller stöta i den. Hur lätt är det för en femåring? Och han som dessutom måste ha sin lapp egentligen som gör så att han inte ser och blir mycket mer klumpig. Helt omöjligt. Igår när vi satt på lappen snubblade han på Lunas stol och ramlade på sin arm... Vi ska på återkoll idag så får väl se hur det gick då. Han har fått ett blåmärke på armbågen som han inte hade från början men Fernando säger att han i alla fall hade det innan han ramlade igår så ja vi får väl se vad de säger.

Som en följd av den brutna armen har Theo börjat sova jättedåligt! Jag tror faktiskt inte han har sovit så dåligt tidigare i hela sitt liv och med tanke på att han verkligen inte är ett barn med speciellt bra sömn så förstår ni nivån det ligger på nu. Han sover ganska bra fram till midnatt ungefär och sen börjar det. Han skriker, gnäller, gnyr, gnisslar tänder, sätter sig upp osv som om han drömmer mardrömmar, bara det att det inte slutar. Det fortsätter med bara små små pauser i åtminstone ett par timmar. Jag har försökt sjunga för honom, läsa saga, väcka honom, prata lugnt med honom, inte göra något, men ingenting hjälper. Han är förmodligen störd av att armen sitter fast runt nacken och han inte kan röra sig som han vill, men det verkar inte som om han har ont. Verkar lite grann som nattskräck men efter ett tag så blir han ju kontaktbar så jag vet inte. Jobbigt är det i alla fall och såklart helt omöjligt för honom och Luna att dela rum för då skulle han ju väcka henne (hon som för övrigt har börjat amma lite smått på nätterna samt hela dagarna igen...) så Theo sover nu i vår säng och jag eller Fernando sover bredvid honom och den andra personen sover antingen på soffan eller i Theos säng.

Jag är så trött nu. Så jätte jätte trött. Det tär på en, den ständiga oron kombinerat med sömnbristen.

Då man inte kan gå i skolan får man gå till parc phoenix

och ha lite picknick

tisdag 13 mars 2018

Öronbarn?

Luna vaknade pigg och glad...och varm. 38,7 grader visade febertermometern och öroninflammationen var ett faktum. Ett besök hos doktorn senare och vi började en ny antibiotikakur, 8 dagar den här gången. Verkar som om både dos och duration (säger man så?) inte var tillräcklig förra gången då det ju kom tillbaka bara två dagar efter avslutad kur. Tre öroninflammationer redan och hon är bara nio månader, är det ett öronbarn vi har fått möjligen?

Men vi har även lite goda nyheter. Luna har lärt sig att klappa händerna! När man sjunger "klappa händerna när du är riktigt glad" så klappar hon sina små händer. Gumman! Världens finaste.

Feber och öroninflammation men glad ändå



Ett kärt återseende mellan Alysee och Theo efter skolan idag. Theo kramade henne länge och de höll varandra i handen hela vägen hem. Och Theo sa till Alysee "Je t'aime vraiment Alysee" 

Mamamamamama

Jag är inte säker på att hon riktigt förstår vad hon säger men sedan igår så låter det "mamamamamama" titt som tätt här hemma, och jag gör mitt allra bästa för att uppmuntra så att hon ska fortsätta såklart :)

Bortsett från det så fortsätter vi att vara sjuka. Jag är inne på min 17:e dag nu. Känner mig relativt pigg (alltså känner mig inte sjuk men är supertrött kanske är mer korrekt beskrivning) vid det här laget men är fortfarande snorig och har ont i öronen och i huvudet till och från samt har värk i benen och orkar bara med minimal fysisk ansträngning. Luna trodde vi var helt återställd efter influensa och öroninflammation men vid 9-månaderskollen igår såg doktorn att hon fortfarande var lite röd i ett öra.  Och mycket riktigt, hon gned sig mer och mer på båda öronen och igår kväll bara grät hon när vi skulle lägga henne och somnade inte förrän hon fått paracetamol. Nu återstår att se om vi måste börja om med penicillin igen :(

Theo verkar, peppar peppar, i alla fall vara rätt frisk nu. Han blev ju sjukast av oss alla så förhoppningsvis tog den höga febern kål på viruset. Han är glad att vara tillbaka i skolan igen. De här veckorna har varit påfrestande för oss alla och Theo har varit allt annat än lätt att ha att göra med, men igår kväll var han på väldigt bra humör. Jag sov bredvid Theo i vår säng inatt då Luna vaknade titt som tätt. Så mysigt var det!

Kan inte riktigt slappna av idag, känner mig lite ångestfylld för Luna som är sjuk och undrar om hon kommer få feber eller inte. Öroninflammation är ju inte något farligt men jag reagerar som om det vore det, är ju väldigt trött efter de senaste veckorna och då är jag mer känslig.

Positivt är dock att solen skiner och det är vår (eller svensk sommar haha) i luften så ska försöka ta med mig lillskruttan på en promenad om hon inte har feber för då blir det läkarbesök istället.

Sista dagen i Sverige, äntligen kunde vi gå ut lite efter mer än en vecka inomhus

9-månaderstjej

Syskonmys

När man kommer på att man kan lyfta armarna över huvudet, men har så korta armar så man knappt når <3 td="">

tisdag 13 februari 2018

Magsjukan is in the house

Jag började nästan tro att vi skulle slippa då det har gått maginfluensa i skolan i veckor nu men Theo inte har insjuknat men igår var det dags, efter två dagars helg?! Han har alltså inte smittats i skolan utan under helgen verkar det som. Det var ju otippat. Han kom alltså hem från skolan igår och klagade på ont i magen. Det händer ganska så ofta så jag tänkte inte mer på det men när han efter några timmar började klaga på att det luktade illa då förstod jag vad som var på gång. Och mycket riktigt, strax efteråt var det kräkdags. Blev dock bara en kräk på kvällen, många uppvak på natten dock utan kräk, och sedan en kräk imorse och sen dess har det varit lugnt. Håller tummarna för att det är slut nu. Och håller ännu mer tummarna för att lillskruttan (och helst vi också) har klarat sig för det är inte roligt när en sådan liten blir magsjuk.

Ja ja det är ju så här det är att ha barn. Spritter i mina ben för att få gå ut en sväng nu dock. När Fernando kommer hem är det jag som drar till gymmet (förutsatt friska barn såklart).


måndag 12 februari 2018

Att inte räcka till

Theo är jobbig just nu. Han har i och för sig varit jobbig länge, väldigt länge, typ sedan han fyllde tre eller så, men det går fram och tillbaka och nu går det fram om man säger så. Han blir oerhört intensiv. Han tjatar och tjatar och tjatar. Han säger mamma mamma mamma mamma typ 10 000 ggr om dagen. Allting är nej, först är det nej och kris och bråk för att man ska gå ut, sen för att det är något när man är ute som blir fel, sen för att man ska hem osv osv. Han provocerar också med vilje, leker med maten, bullrar när vi ber honom att vara tyst, testar gränser hela tiden. Och han är bäst i välden på att dra ut på saker. Omständligare än vad han är det vet jag inte om det är möjligt. "mamma vänta lite jag ska bara",  "nej vänta mamma bara en sak till". Detta är bara med oss. I skolan sköter han sig exemplariskt tack och lov.

Vi märker tydligt att detta blir värre i perioder då han måste stå tillbaka för Luna. Som nu när hon varit förkyld till exempel och mycket fokus har legat på att få henne att kunna sova så att vi ska kunna sova men det är svårt att göra på något annat sätt för dygnet har bara 24 timmar och vi är bara två personer. Igår gick jag och Theo på bio ensamma för att få till lite egentid bara vi. Det tyckte han var mysigt även om vi även fick lite kriser men det gick i alla fall bättre. Vårt mål är att få till 30 minuter med tid då han får leka med en förälder utan att bli störd och utan att behöva ta hänsyn till Luna varje kväll men det är svårt att hinna. Det kräver verkligen att allting klaffar. Och ibland känns det inte som om det räcker heller. Han vill bara ha mer och mer och mer. Det blir en ond cirkel för ju mer han kräver desto tröttare och mer irriterad blir jag och desto mer kräver han.

Nu har jag försökt att göra ett schema för kvällarna så att han ska se vad vi ska göra varje dag. Jag hoppas det kommer hjälpa. För jag var så trött och stressad på bristningsgränsen denna helg. Känns som om man kvävs samtidigt som känslan är där att man inte är tillräckligt bra, att man inte räcker, att han inte får tillräckligt. Det är inte lätt det här med två barn!

Nu vaknar den lilla dockan efter nästan två timmars siesta!

På bio igår, ett av tillfällena då det blev lite surt av någon anledning men vi försökte vända det till något roligt

Hon blir mer och mer rörlig den här lilla dockan. Rulla fram är en vinnande teknik.

Min underbara tålamodsprövande pojke 

tisdag 6 februari 2018

Förkyld

Vår lilla docka är lite förkyld. Inte speciellt mycket än så länge men tillräckligt för att hon inte ska kunna andas bra genom näsan när hon ligger ned. Natten var med andra ord en utmaning. Fram till klockan tio sov hon bra, sen började det och mellan tio och tolv kunde hon inte sova alls. Försökte ha henne sovande på min arm men det gick inte alls, nu när hon har vant sig vid att sova i sin egen säng tyckte hon bara det var jättekonstigt. Vid klockan tolv insåg vi att vi skulle bli tvungna att göra rent hennes näsa om det skulle finnas någon chans till sömn. Vi tände alltså lampan vilket såklart ledde till förvirring hos Skruttan. Och det var väl halvpopulärt att få in koksaltlösning i näsan om man säger så. Det hela slutade med att jag fick amma henne för att lugna ner. Sedan somnade hon tillslut i sin säng i alla fall. Jag gick in och sov hos Theo för att undvika att han skulle väcka oss också, han drömmer mycket mardrömmar och vaknar minst 2ggr per natt, och Fer stannade med Lunis. Hon vaknade ett otal gånger innan morgonen men somnade om igen då hon fick nappen.

Hur gör man när bebis är förkyld egentligen? Vi har försökt höja huvudändan på sängen men hon snurrar ju runt som en helikopter i sängen på natten så gör man det så är det ju väldigt troligt att hon hamnar med huvudet nedåt istället. Och att skölja rent näsan ja det ger ju ca 1 timme sömn men sen blir det ju stopp igen. Hon som sov så bra. Trodde att hon skulle kunna sova sig igenom det här lite bättre faktiskt. Nu sover hon siesta i alla fall Skruttan.

Hon är för övrigt förstoppad igen! Fast jag gav Forlax. Lilla gumman hon är så känslig i sin lilla mage. Ska försöka ny gröt ikväll så får vi se om det kanske fungerar bättre.

Böcker är det nya populära, hon blir så glad!

Fast så måste man ju smaka på dem såklart. Allt ska in i munnen, speciellt papper, hon älskar papper, jag förstår inte


Nyklippt, nya glasögon och ny jacka, min fina kille

torsdag 1 februari 2018

Morgonsång

Dadada aaa dii dii da da aaa etc. Så låter det hos oss varje morgon ganska så exakt 05.45. Det är nämligen den tiden på dygnet då Luna tycker det är bäst att bajsa. Det är visserligen lite i det tidigaste laget men man kan inte riktigt bli irriterad för hon har en sådan söt liten röst så man bara smälter. Hon ligger och jollrar för sig själv ett tag, ibland så somnar hon om, och så tar jag upp henne och ger henne mat 06.30 och sedan börjar dagen. Vid åtta ger jag henne lite gröt och sedan går vi och lämnar Theo i skolan. När vi kommer tillbaka vid ca 08.40 lägger jag ner henne i sängen och hon somnar ganska omedelbart och sover ca 1.5 timmar. Efter det är det vakentid och de två senaste dagarna har jag lyckats underhålla henne så att hon inte har ätit lunch förrän vid 11.30 vilket ju är en bra lunchtid! Vid tolv lägger jag henne igen, hon sover ca 1.5 timmar till, är vaken och leker lite, tuttar vid halvtretiden plus äter lite fruktkompott. Någon gång på eftermiddagen behöver hon sova ca 30 minuter till och denna är svårast att få till då den ideala tidpunkten då hon blir trött är 16.00 men då måste vi gå och hämta Theo i skolan. Sen äter hon gröt vid halv sex och tuttar vid klockan sju och sen somnar hon. Och numera vaknar hon sällan alls på natten! Helt otroligt! Jag vågar nästan inte säga det för nu vänder väl allt men vi har i alla fall njutit av det fram till nu. Hon rör sig massor i sängen och varje morgon hittar vi henne med huvudet i fotändan :) Har löst det genom att ha nappar liggandes i alla fyra hörn i sängen så att hon alltid hittar en.

Nu är det dags att starta dagen för mig med. Lite plugg ska det bli!

Världsbäst

onsdag 17 januari 2018

Rädslan för sina barn

Igår kväll när jag skulle natta Theo var det dags igen för hans reflektioner om döden. Det började med att han sa att han var rädd för han tänkte på monster som skulle bita av hans huvud (!?) och att jag skulle försöka rädda honom och så skulle monstret göra samma sak med mig. Jag lugnade och sa att det är ju tur att det inte finns några monster. Då sa han att det finns människor som gör så också? Han har nämligen sett pirater och pirater har ju svärd och vad har de svärd till om det inte är för att skära av huvudet på människor? Lilla gubben! Jag har ingen aning om vad han fick detta ifrån.

Efter mycket diskussion om att det ju faktiskt inte kryllar av pirater heller kom han på något sätt in på döden. Som alltid när han börjar tänka på det så börjar han gråta. Han började gråta och sa att han vill inte dö för han vill inte lämna oss. Och sen tänkte han att jag och Fer kanske skulle dö innan honom och då blev han också jätteledsen att han skulle bli ensam kvar. Vi pratade om himlen, jag gjorde så gott jag kunde i alla fall, och pratade även om att han kommer ju vara stor och ha en egen familj när vi dör. Då blev han plötsligt också ledsen för då skulle han ju ha två familjer, en barnfamilj och en mammafamilj och när han dör så vilket moln i himlen skulle han vara på då? Den med barnfamiljen eller den med mammafamiljen? Jag lugnade och sa att i himlen får man göra precis som man vill och alla kan vara tillsammans. Då började han gråta för att hans gosedjur skulle ju inte vara med honom så vi fick prata om att de kunde ju också få följa med, och hans hus också. Lilla vännen. Jag vill bara skydda honom för alla de här tankarna han har, säga att det inte är någon fara, lova att vi inte ska dö. Men det kan jag ju inte för man kan ju inte lova att man inte ska dö, man kan bara säga att man ska göra sitt allra bästa för att det inte ska hända. Och lugna honom med att han ju inte är ensam även om jag inte skulle vara där, att han har så många som tycker om honom. Fast jag vet inte om det blir bättre av det eller om han bara blir räddare? Samtidigt vill jag inte ljuga, jag vill istället försöka avdramatisera, få honom att inte tycka döden är riktigt så läskig genom att prata om himlen som något fint. Men det är svårt för man vet ju inte hur det blir, inget är ju säkert. Och det skrämmer ju livet ur mig också. Fer tycker att vi inte ska prata om det, att man bara ska leva här och nu, tänka på roliga saker. Men jag tänker att om man ignorerar hans tankar och säger att han inte ska tänka på det så kommer det bara bli ännu värre för honom för att döden blir något förbjudet jätteläskigt, eller?

Älskar honom så mycket min fina pojke!





onsdag 10 januari 2018

Detta har hänt

Ett tag sedan sist nu. Puh kan få sammanfatta känslan de senaste veckorna. Semestern var toppen under tiden som vi var i Colombia, det var bra, jättebra. Resorna var jobbiga. Jetlagen var jobbig. Alla sjukdomar har varit jobbiga. Jag är ganska slutkörd.

Senaste inlägget kom från Amsterdam. Då pustade jag ut lite. Trodde att vi fixat det jobbigaste i resväg och kommit iväg. Vad jag inte visste när jag skrev var att ca en timme senare när Luna ville amma så rann inte mjölken till för mig. Och det fortsatte den att inte göra under hela kvällen och början på natten. PANIK! Luna skrek och skrek, jag försökte slappna av för att få mjölken att komma men ju mer jag tänkte på det desto svårare blev det. Den ångesten! Att inte kunna ge sitt barn mat. Fy sjutton! Och dessutom var det ju meningen att vi skulle gå på ett flygplan till Colombia klockan 9 nästa morgon. Där och då kändes det omöjligt att det skulle hända. Vi skulle bli tvungna att boka om. För man kan inte gå på en tio timmars flygning med en bebis som bara äter bröstmjölk om mamman inte har någon. Men så framåt tvåtiden på natten så hände det äntligen. Mjölken kom. Jag kunde andas ut lite. Och nästa morgon hittade vi ett apotek på flygplatsen där vi köpte ersättning och nappflaska för säkerhets skull. Jag fortsatte dock att ha lite ångest varje gång jag skulle amma av rädsla för att inget skulle komma. Luna hade dessutom diarre på grund av penicillinet så kändes ju extra viktigt att hon fick i sig något.

På planet mot Colombia! Ser piggare ut än vad vi var



Den där diarren ja... Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis? Halvlätt är svaret. Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis med diarre som bajsar varannan timme minst med bajs som läcker ur blöjan? Svårare... Ganska svettig flygning var det med många byten inne på den minililla toaletten och tre outfits som blev nerbajsade. Härliga tider! Theo skötte sig i alla fall exemplariskt, han var så exalterad över att Memme var där att han inte sov på hela resan, fast vi inte kom fram förrän midnatt fransk tid! Han somnade när vi var framme på hotellet och sov fram till klockan 6 (alltså klockan 12 fransk tid) nästa dag! Han var den av oss som fick minst jetlag!
Sista planet mot Cartagena. Klockan är nu tio på kvällen fransk tid. Theo är heltaggad!

Hotellet var jättefint med flera stora poler och bara några meter till havet. Theo badade massor! Vi pratar minst 3 timmar om dagen oftast mer. Vädret var fantastiskt, klarblå himmel och 30 grader varmt. Vi hade ett stort hotellrum med en stor balkong. Det var tur att vi hade den balkongen! Då kunde Luna sova siesta inne medan Theo och vi kunde vara på balkongen. Mycket kvällssudd blev det ju inte då Luna behövde lägga sig vid sjutiden men tack vare balkongen kunde vi ändå vara uppe lite längre. Vi köpte med oss mat och åt där ute när Luna somnat. Efter några dagar kom hela Fernandos familj. Som Theo lekte med sina kusiner! Var så roligt att se dem. Han var så glad. Han har blivit så stor nu gubben. Gick på barnklubb och allt! Med sin kusin Sophie som bor i USA pratade han ibland spanska och ibland engelska. Stolt mamma!
Frukosten första dagen. Gott gott och jättedyrt! Blev bara en sådan frukost, resten tog vi på vår balkong vilket också var toppen!

Stranden vid hotellet

Playa blanca, fin men överexploaterat. Här är sanden vit, annars är den mörk på grund av deltat.

Söttjej som inte ville dricka i flaskan

Bad med pappa i polen
Hotellområdet
Häst och vagntur i gamla stan i Cartagena

Utsikten från vår balkong

Fisken

Gosmosan

Alla kusiner

Ett kort där jag faktiskt är riktigt söt och inte ser supertrött ut!

Ett försök att få hela familjen på en bild...

Lunch på balkongen

Julafton

Med faster Margarita


Hemresan var också jobbig. Var som om all spänning som jag ändå burit på för den här resan släppte och bara någon timme in i flygresan när det blev lite lite turbulens fick jag nästan panik. Började gråta, andades snabbt, skaka osv. Luna skrek dessutom för hon var trött vilket inte hjälpte. Efter någon timme fick jag prata med en flygvärdinna. Det hjälpte. I fortsättningen ska jag alltid berätta att jag är flygrädd innan jag går på ett flygplan!

På Amsterdams flygplats efter en natt med ungefär 5 minuters sömn totalt...


Hemma igen var det jetlag som dominerade. Inte vår jetlag men Lunas! Hon vaknade varje halvtimme de första tre nätterna. Vi var helt slut! Efter det bestämde vi att det var dags att sovträna henne. Fick tips om The sleep lady (för har ett inre motstånd mot att använda mig av Anna Wahlgren metoden även om den verkar bra då hon inte verkar vara en sympatisk människa) och vi har typ följt hennes metod. Luna vaknar fortfarande på natten men nu är det två nätter som hon inte har ätit alls mellan 19.00 och 07.00! Otroligt stor skillnad! Vi hoppas att det fortsätter att bli bättre. Just nu sover hon siesta för andra gången idag, bara en sådan sak!




Var hos min psykolog idag. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det var välbehövligt. Kom dit som en gråtande trasa, gick därifrån med en starkare känsla och en handlingsplan. Nu är det dags att börja må bättre! 2018 ska bli ett bra år!