onsdag 22 april 2020

22 dagar senare

Inne pa vad jag tror ar dag 38 av karantanen nu. Det ar konstigt med manniskan, man vanjer sig vid allt! Det har har blivit vart lilla liv nu. Vi vaknar, en av oss fixar frukost till barnen, den andra jobbar, vi byts av under dagen sa att en jobbar och en ar med barn. Mellan ett och tva gar vi ut till den lilla parken och springer av oss, har saklart pa oss munskydd nar vi gar ner och upp i trappen och spritar handerna med jamna mellanrum. Vi skypar med Memme som spelar UNO med Theo och laser bocker for Luna. Vi lagar mat hela tiden kanns det som, barnen ar ALLTID hungriga. Vi tranar hemma, antingen styrkepass jag hittar pa instagram eller sa foljer jag olika klasser pa Facebook live sandningar, speciellt yoga och step. Forsta gangen jag foljde ett sadant pass blev jag ledsen for det paminde sa mycket om det riktiga livet, nu kanns det bara vanligt. Kvallarna blir det inte sa mycket av, vi ar sa trotta och standigt efter med jobbet, dessutom somnar inte barnen forran efter klockan nio, darav valdigt fa uppdateringar har. Men sa rullar livet pa. Pa helgerna slappar vi da vardagarna ar ett pusslande. Vi tar langa mornar. Vi gar inte till parken forran pa eftermiddagen. Vi gar i pyjamas lange. Luna gar for ovrigt oftast helt naken numera. Och vi mar anda helt okej.

Det ar klart att det kanns tungt ibland men det jobbigaste ar anda inte situationen som den ar nu. Vi har vant oss. Det jobbiga ar att inte veta hur lange detta ska paga. Vad hander sen? Nu ska de borja oppna upp Frankrike igen den 11 Maj, det kanns ganska laskigt. Som vi ar nu behover jag inte vara sa hypokondrisk, risken att vi ska bli sjuka ar valdigt liten sa forsiktiga som vi ar, men om barnen borjar skolan igen?! Jag kan redan nu se mig sjalv fa panik vid minsta hostning. Att jag paniskt kommer kanna pa deras pannor om de ar varma och hur jag kommer sprita handerna och bara munskydd vid hamnting och lamning. Fick precis ett sms fran kommunen dar de ber en svara pa om man kommer skicka barnen till skolan om det oppnar. Jag vet inte vad jag ska saga?

Och annu varre, nar kan vi resa igen? Nar blir det som vanligt? Det gar inga flygplan har nu. Noll! Vi ser inga plan. Nar kan jag aka hem till Sverige igen? Och nar kan jag traffa mamma och pappa? Aven om vi bodde i Sverige kanner jag att man inte skulle vaga ses nu sa aven om vi kor hem i sommar kan vi ses da? Inte vet jag. Vilken konstig konstig varld det blev helt plotsligt. Sa sarbara vi ar. Sa laskigt.


tisdag 31 mars 2020

Har tappat rakningen pa dagarna

Da har det gatt annu en dag. Tisdag nu. Laste just en artikel dar england forutspar att det har formodligen kommer paga i sex manader till eller langre. Sex manader! Det ar ju sa lange. Det ar hela sommaren. Ska vi sitta inlasta har hela sommaren? Och det blir ju sa varmt. Hur ska vi gora? Hur ska vi orka utan att kunna bada? Kommer stranderna vara stangda da ocksa? Och vad hander i sadana fall med alla restauranger och foretag? Vad hander med hela regionen? Allting kommer ju att kollapsa. Tror inte det fungerar med en sommar utan turister samtidigt som det kanns sjalvklart att det ar sa det kommer bli. Och Sverige da? Nar far vi aka hem igen? Jag langar efter mamma. Jag langtar efter allihop men just nu mest efter mamma for allt som hant henne ocksa. Vi skulle ju ha var mysiga vecka bara hon och jag. Det kanns sa trakigt.

Och mitt i besvikelsen over hur det ar kommer paniken. Dar man laser artiklar om lakare som intensivvardas med respirator i Sverige, lakare som dor pa lopande band i Italien. Kommer ihag for fyra veckor sedan, vilket kanns som en annan livstid, da min kollega berattade att 100 personer avlidit i Italien sedan igar och det gav mig panik och jag kande att det var skramselpropaganda. Nu laser man varje dag och att det dor 800 personer i Italien och lika manga i Spanien varje dygn. Det har blivit vana. Man forsoker leva med det. All panik pa en gang. De pratar om flockimmunitet, men jag vill inte bli en i flocken om man ska riskera livet samtidigt. Varfor kan de inte hitta nagon medicin? Hur kan det vara sa svart?

Ah vad jag langtar efter vanligt liv igen. Tog bilen imorse, supertidigt, for att hamta ut paket till Theo. Det var en njutning att sitta och kora sjalv. Jag ar ju aldrig ensam langre forutom da jag tranar, och aven da kan ju nagon komma nar som helst. Sant dar litet som man aldrig fattat att uppskatta, att kunna saga att man gar till affaren en svang, att kora bilen i bilko till jobbet och lyssna pa en podcast. Friheten!

Sen ar inte allting daligt. Vi hade en bra stund med familjen runt middagen. Det ar mysigt att umgas sa mycket med barnen. Att ha oandligt med tid. Det tar dock inte bort faktumet att jag tycker det ar fruktansvart trakigt att pyssla. Kan inte hjalpa det. Men jag forsoker andas lugnt och sitta kvar och prata med glad rost trots att det kryper i hela mig.

Har inga bilder att dela, jag tar inga bilder.

lördag 28 mars 2020

Dag 13

Snart tva veckor inlasta och igar meddelades att det ska fortsatta minst till 15e April. Och jag vet inte, forstar inte varfor det skulle ta slut da? Kanns som om det har kommer fortsatta i en evighet. Fast det kan det val inte gora anda? Men jag vet inte, det gar upp och ner hur man mar, just nu kanns det tungt igen.

Dagen har varit bra, ar lordag, trots att jag var fruktansvart arg nar jag vaknade och kande mig besviken pa varlden och i synnerhet pa den javla gubben (ursakta spraket orkar inte bry mig just nu) som bor snett under oss, aterkommer till det. Men eftersom gick min ilska over.

Imorse stadade vi har hemma. Det har blivit till nagot av en hojdpunkt pa veckan. Forstar ni da hur javla tragiskt det har livet ar? Nar att stada som jag avskyr kanns kul for da har man i alla fall en aktivitet till barnen ett par timmar. Nar det var fardigt lagade jag lasagne som blev jattegod, Luna vagrade dock ata som vanligt, vi fick ringa till Flo for att hon skulle prata med henne och da gick det tillslut. Luna har forovrigt inte bajsat pa tre dagar igen sa imorgon maste vi ge mikrolax annu en gang. Vill ju helst undvika att ge det men vill ju absolut inte att hon ska fa urinvagsinfektion nu sa att vi maste aka till sjukhuset sa vi har val inte sa mycket val tyvarr.

Tillbaka till dagen. Efter maten tog vi pa oss vara munskydd och gick trapporna ner och ut till den lilla bouleparken som ligger ett par hundra meter bort. Dar lekte vi kull i en timme. Stackars lilla Luna forstar ju inte varfor vi inte gar till nagra lekparker langre och blir sa ledsen nar vi stannar dar. Tycker synd om henne och det ar svart att forklara. Igar traffade vi Stephane och hon ville pussa honom och det fick hon ju inte heller och blev ledsen saklart. Men solen sken idag och vi hade anda roligt vara 50 minuter utomhus. Hemma igen sa hade jag facebook live streaming av LIA klasser (aerobics) med min favoritinstruktor. Inte samma som att gora det pa topfit men anda roligt att gora nagot "tillsammans med andra". Sedan borjade det ga utfor. Fer var frustrerad att han inte hunnit gora det han ville, tror jag i alla fall, for han gick runt som ett askmoln och anklagade mig for att vara negativ. Vi forsokte fa Luna att bajsa genom nagra sorts suppositorer vilket var hemskt att satta in och sedan inte fungerade anda. Och sa borjade barnen braka och sen somnade Fer nar han la Luna sa vi fick ingen kvall tillsammans igen och nu sitter jag har och tanker pa vad vi ska hitta pa imorgon och de foljande 15 dagarna eller mer.

Onskar sa himla mycket att vi hade ett hus med en tradgard. Det har ar ju en helt annan grej da. Da kan man ju vara ute. Och det kunde ju vi ocksa pa taket fram till for tva dagar sen da den javla gubbjaveln under kom upp och svor och hotade  osv om att vi inte far vara dar sa nu ar vi helt instangda forutom en timme om dagen och det tar sa fruktansvart mycket pa psyket. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut!!! Och barnen, stackars barnen. Det ar ju inte okej det har det ar det faktiskt inte. Jag forstar varfor man maste men hur lange ska det har paga? Det ar ju helt sjukt!!! Jag maste fa vara ute lite mer. Jag far borja ta en otillaten promenad pa kvallen da och da, det maste bli sa, eller nagot, jag saknar sa mycket att ga ut och ga!

Jag vet inte vad jag ska hitta pa med barnen imorgon. Jag ar ju samst pa inneaktiviteter. Jag kan ga ut och spela fotboll eller jaga eller klattra men att pyssla jag tycker det ar sa trakigt. Man ska inte klaga, det ar samma for alla (eller nej det ar det inte, det ar inte alls samma for alla som har ett hus, det ar nagot helt annorlunda for dem) men for de flesta i Madrid ar det samma i alla fall. Man ar inlast. Solen lyser och man sitter inne. Samtidigt laser man vad som hander i
Sverige dar manniskor klagar over karantanlivet och de har ingen javla aning! Skogspromenad i karantan. Familjemiddag? Nej ni ar inte i karantan det ar inte samma. Man ska inte vara ounnsamm jag vet men det blir sa mycket frustration som maste ut nagonstans.

Har inget mer att skriva. Maste val sova eller nagot. Det har ar en sadan bizarr tid. Allt ar sa konstigt.


tisdag 24 mars 2020

Same same

Jaha da har det gatt tva dagar till. Vadret har vant sa det ar nu ratt kallt att hanga ute pa taket. Jag gjorde det dock i alla fall igar och fryser sedan dess samt nyser. Ja ni forstar, jag har passerat till ett nytt stadie, hypokondristadiet. Jag forstar varfor det hander. Vi borjar narma oss tva veckor sedan jag senast var ute och traffade folk, alltsa vi narmar oss gransen da man kan saga att vi ar typ sakra for smitta, och det triggar det har beteendet hos mig. Har lite lite ont i halsen ocksa. Igar var jag tvungen att ga och lagga mig och forsoka sova bort allting for blev sa paralyserad. Ja ja time will tell antar jag men dar befinner jag mig just nu.

Annars da. Det har ska fortsatta ytterligare nagra veckor. Sanitart nodlage ar utlyst i tva manader. Borjar starkt betvivla att Theo kommer borja skolan igen innan sommaren. Borjar kannas osannolikt att det ens blir nagon Sverigeresa i sommar. Hur lang tid ska det ta innan de hittar nagon behandling eller vaccin som fungerar egentligen??? Ekonomin gar i botten. Vad kommer handa med vara jobb? Det ar sa mycket osakerhet just nu. Usch man far forsoka att inte tanka pa det. Den stora radslan for att bli sjuk vilken gar fram och tillbaka. Man pratar flockimmunitet, samtidigt ar det massor manniskor som dor. 186 manniskor senaste dygnet i Frankrike! Det ar ju helt sjukt. Och da ar inte sjukhusen fulla an har sa det ar inte pa grund av det. Man blir ju inte jattesugen pa att forsoka sig pa flockimmunitet da.

Var ju ute och sprang for ett par dagar sedan men nu har jag ingen lust till det langre. Vill bara lasa in mig totalt. I Sverige far man ju fortfarande ga runt fritt. Jag fattar arligt talat inte hur folk vagar? Kanske blir det annu laskigare nar man val har fatt restriktioner, det ar mycket mojligt, men nej fy sjutton jag har da ingen riktig lust att ga ut alls langre.

Men nu, efter att ha googlat blodtyper och Corona samt alla andra hemska nyheter sa ska jag ta och satta mig med mitt begynnande halsont och min rinnande nasa och forsoka fa lite gjort.

For att avsluta positivt sa ar det ju anda mysigt att fa sa mycket tid med barnen, det ar fint. Och de leker i alla fall stundtals valdigt bra tillsammans.


lördag 21 mars 2020

Corona da da

Ja himmel vad ska man saga? Hur kunde det bli sa har? Aldrig hade man val kunnat forestalla sig hur hela varlden pa bara ett par manader, eller nej ett par veckor, skulle vandas helt upp och ner! Som i en av de har domedagsfilmerna som jag aldrig tittar pa for jag tycker bara det ar hemskt. Sa ar det nu typ. Jag hoppas hoppas att detta ar en exeptionell situation som inte kommer upprepas igen pa lange sa tankte att jag skulle dokumentera lite hur det ar och kanns. Kan ju vara vardefullt for barnbarnen att fa lasa om liksom da de inte tror pa en (igen, hoppas hoppas).

Sa har sitter vi alltsa. Jag, Fernando, Theo snart sju ar och Luna snart tre ar, inlasta i en lagenhet sedan en vecka tillbaka. Vi far inte ga ut forutom for livsnodvandigheter som mat och medicin och da behover vi ha med ett langt handskrivet intyg. Jag har inte varit utanfor dorrarna sedan i sondags (lordag kvall nu) mer Fer ar just nu ute och handlar lite mat ikladd munskydd och med handspriten i hogsta hugg. Vi passar pa sa har vid halv elva tiden pa kvallen i hopp om att det ska vara nagotsanar folktomt da. Och man vill och far ju inte traffa nagon av risk for smitta. Hela Frankrike ar i karantan och an sa lange ser vi inget riktigt slut pa det. Sverige ar inte dar an. Finns fortfarande en hel del som inte har fattat an och fortfarande traffar vanner. Jag tror det kommer sluta som Frankrike men an sa lange kanns de oskyldigt omedvetna. "Vada, frisk luft ar ju bra, ga ut bara, man maste fortsatta leva" Ha. Ha. Ha. sager vi har. Valdigt latt att saga, tyvarr ar det inte riktigt sa enkelt i verkligheten.

Mycket som kanns osakert. Nar far jag komma hem till Sverige igen? Skulle varit hemma forra veckan men event och resa stalldes in. Skulle rest hem i pask men har avbokat. Just nu gar det inga flyg alls till Sverige har ifran, Norwegian och SAS har stallt in alla avgangar. Jag hoppas vi kan fa aka i sommar men inget kanns sakert. Sa trakigt, Luna ar i en san underbar alder och jag far inte dela det med dem jag alskar.

Har haft en dipp idag. Allt har kannts tungt och hopplost. Annars sa forsoker vi sa gott vi kan. Vi hanger mycket pa taket jag, Theo och Luna (de ar hemma pa heltid skolan ar stangd sedan en vecka) och vi forsoker aven trana lite varje dag. Har gjort diverse kids workout pa youtube och idag byggde vi en hinderbana. Theo ar stolt over sina muskler och Luna foljer med sa gott hon kan. Det ar gulligt och roligt att kunna dela mitt intresse. Man kan saga att jag ar ansvarig for den fysiska aktiviteten hemma och Fernando skoter mer pyssel och byggande med Theo vilket jag inte har nagot talamod till. Jag forsoker ocksa trana varje dag och det har gatt bra fram till idag, idag hade jag ingen lust alls.

Sen ar det ju samhallet ocksa. Allting krashar. Aktiemarknaden gar i botten. Alla smaforetag gar bankrutt. Hur det ska ga for Amadeus har vi ingen aning om. Vi forlorar ju saklart hur mycket pengar som helst i nulaget for ingen alls reser. Fer ar jatteoroad. Jag orkar inte riktigt tanka pa det, stoppar huvudet i sanden, kanns inte som om jag kan paverka nagot i alla fall.

Man vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Att kunna ga ut. Att kunna ga till gymmet och trana. Att kunna traffa vanner. Att bara kunna ta en promenad utan att skriva en lang attestation, ga ut vid halv sju pa morgonen for att vara saker pa att inte traffa nagon och sa anda paniskt sprita handerna och forsoka lata bli att andas i trappen (har alltsa eventuellt tankt ge mig pa detta imorgon bitti). Hur kommer varlden att se ut nar det har ar over? Jag antar att det kommer ordna sig pa nagot satt. Det ar ju samma for alla. Kanske ar det bra tillslut, att det har var tvunget att handa for att fa ner alla utslapp. Vi far se.

Nu ska jag leta lite hemmatraningspass och forsoka motivera mig till en battre dag imorgon.



måndag 24 september 2018

Fullt upp

Tanker hela tiden att jag maste skriva for det hander ju sa mycket med barnen men jag hinner ju aldrig! Sa nu hinner jag inte heller alls egentligen utan gor det har for att jag egentligen borde gora nagot annat, skjuter upp det jobbiga med nagot mindre jobbigt sa att saga. Bra dar Johanna! Men hinner ju inte skriva sa mycket sa har kommer en liten checklist pa vad som hant de senaste manaderna bara sa att jag kommer ihag i alla fall:

Luna
- Borjade ga obehindrat mellan tretton och fjorton manader. Gar snabbare och snabbare nu. Alskar att ga i nerforsbacke for da gar det jattesnabbt och hon skrattar. Det galler dock att vara med eftersom det kanns som om hon skulle kunna ramla narsomhelst...
- Har typ lart sig att ga ner fran saker nu ocksa, hande val for ett par veckor sedan, sa aven om olyckor fortfarande hander ar det inte fullt lika laskigt att han henne klattrandes upp pa soffor osv nu.
- Sager cucu (coucou) hela tiden sedan hon borjade hos dagmamman for tre veckor sedan (gar jattebra). Sager aven ciaociao. Har slutat helt med sitt "Titta" vilket ju var det forsta ordet hon sa hela tiden fran 12-14 manader ungefar tillsammans med utstrackt arm.
- Caca kombinerat med pekande pa blojan nar hon har bajsat, eller kissat for den delen :)
-MAMMA, sagt med mycket bestamd rost. Detta har borjat sedan hon borjade hos Florence for andra tjejen dar sagar det sa.
- TEOO, sags ofta och med rost i falsett
- Harmar aven andra ord hon hor men kanske bara sager de en gang, var faschinerad av sin navel for nagon vecka sedan och harmade da "nael", har sagt "daota" (dar borta) osv. Sager aven "Da" nar hon far nagot (antar att det ar Tack typ...)
- Vill garna ata sjalv och ar mycket misstanksam till ny mat. Vi anvander majskrokar som hon dippar och slickar pa innan hon kanner sig overtygad om att ata sjalv. Kladd kladd kladd ar ledordet.
- Har numera fyra tander, forsta tanderna kom inte forran vid 14 manader. Sedan tanderna borjade komma sover hon INTE bra.
- Har borjat visa pa humor nu, inte langre alltid en solstrale. Oftast glad men blir oerhort arg nar hon inte far gora nagot (garna livsfarligt) som hon vill eller stoppa nagon liten sak i munnen.

Theo
- Har lart sig simma! Gick med en gang. Nu vill han inte ha puffarna i vattnet langre
- Ar jatteduktig pa engelska, pratar obehindrat med Jon nar vi ar dar
- Kan rakna och overraskar med hur duktig han ar pa addition 35+65 till exempel. Kan aven rakna till typ 300 i alla fall (langre har vi inte orkat halla pa) pa svenska, engelska och spanska
- Ar fortfarande i en brakig fas dar han slass men det gar battre och battre i alla fall
- Sager mycket gulliga saker som "mamma jag tycker sa mycket om dig"
- Kan lasa men ar ganska ointresserad av att gora det sa blir inte sa mycket ovning
- Har borjat spela schack, och ar pa ungefar samma niva som mig :D

Jag
- Ar trott trott trott jamt trott, och ar sa trott pa att alltid vara trott
- Langtar tillbaka till Sverige
- Har ett nytt jobb som kanns roligt!
- Onskar att jag hade tid nagon gang men det blir val om ett par ar

Nej nu kan jag inte skjuta pa mitt jobb langre. Har kommer nagra bilder pa alsklingarna:

Mysstund i hangmattan varje kvall. Nej jag ar inte naken det bara ser ut sa, men det ar ett par skjorts dar under.




Att fa till en fin bild pa bada...


Theo lar sig simma


torsdag 26 juli 2018

Long time no see

Ja himmel, bloggen blev visst lite bortglomd nar jag borjade jobba. Det var faktiskt ganska roligt att borja tillslut, fick mycket att gora och allt var ratt bra. Tills jag efter knappt tre veckor blev sa trott sa trott. Hade varit en intensiv vecka pa jobbet och huvudet sa bara stopp. Surrade sa fort jag forsokte tanka, tryck i huvudet liksom, hela helgen var jag bara helseg och orkade nastan inte gora nagot. Detta kombinerat med noll talamod. Det blev helt enkelt for mycket. Sa sedan dess har jag fokuserat pa att ta det lugnt och inte stressa. Ta bort allting som inte ar masten, daribland bloggen. Ta det lugnare pa jobbet. Sova. Det tog ett tag men det har blivit battre. Har fortfarande valdigt daligt minne men ar inte alls lika trott langre. Har aven hjalp nu mot deppet sedan en dryg manad vilket ar skont!

Och nu ar vi i Stockholm sedan snart fyra veckor tillbaka och vi har det sa bra! Det ar varldens varmaste sommar i ar vilket bade ar mysigt och lite laskigt. 30 grader varje dag de senaste tre veckorna, och aven jattevarma kvallar, helt galet. Vi som skulle hit for att slippa undan varmen i Frankrike!

Och Luna hon har borjat ga! Hon stod upp utan stod fran det att hon fyllde ett ar. Nagra veckor senare borjade hon ta sma sma steg framat, ett eller tva, och sa ramlade hon. Nar vi kom till Sverige den 29e Juni sa tog hon 3 till 5 steg. Tva veckor senare tog hon kanske 10. Och sedan, for en och en halv vecka sedan ungefar, sa lossnade det och nu kryper hon nastan inte langre utan gar bredbent framat. Lilla gumman!

Theo ar jattemysig. Verkar som om han antligen har kommit ut ur sin jobbiga fas. Visst kan han fortfarande bli arg men inte alls lika mycket. Sen ar ju jag inte lika trott langre vilket saklart hjalper. Han pratar och reflekterar mycket. Bland annat om att han tycker om tjejer for de ar gosigare. Och haromdagen pratade han om ifall han skulle gifta sig med Emilie nar han blir stor, fast nar han insag att hon ju bor 40 minuter fran oss sa blev det problem, for han ska ju bo med mig alltid :)



Tjej pa vift

En vaff, Luna alskar hundar!


onsdag 9 maj 2018

Tillbaka på jobbet

Nu är jag tillbaka på jobbet sedan en vecka och det känns faktiskt helt okej. Jag fasade för starten, skrev detta dagen innan det var dags: Imorgon börjar jag jobba igen. Usch känns inte så kul, kommer sakna lunisen något så väldigt och är inte alls sugen på att sitta fastklistrad på en kontorsstol hela dagen. Usch 

Men riktigt så illa var det faktiskt inte att komma tillbaka tillslut. Det var rätt så roligt att träffa alla kollegor och ganska skönt att inte ha ansvar för en liten människa utan bara lite mindre viktiga jobbgrejer några timmar per dag. Klart jag saknar min lilla Luni men jag ser att hon har det bra med pappa och jag mår bra av att inte behöva oroa mig hela hela tiden. Så det var nog dags även om det inte alls kändes så för en dryg vecka sedan. 

Har inte så mycket mer än det att skriva känner jag så får vara bra så.

fredag 20 april 2018

Sista vanliga mammaledighetsdagen

Ja då var den här. Sista dagen som vi hänger bara jag och Lunisen. För ikväll kommer mamma och Theo går på vårlov så även om jag har drygt en vecka kvar innan jag börjar jobba igen så är det slut på den vanliga rutinen nu. Det känns både sorgligt och lite skönt. Det har varit jättemysigt att vara hemma med Skruttan, hon är så rolig att hänga med, och jag har inte saknat annat umgänge allt för mycket. Men det är nog dags att jag får göra lite annat nu, jag tror det blir bra, jag behöver en paus. Och det som är bra är att vi börjar jobbandet med en månad med massor av lediga dagar följt av en sommar då jag förmodligen ska ta fyra veckors semester så jag hoppas att det kommer att göra så att det inte känns alltför jobbigt att vara ifrån min älsklingstjej.

Sista dagen spenderas väl inte exakt som jag hade tänkte det (dvs långpromenad med Lunis, lugn lunch, mys osv) då Luna förmodligen har öroninflammation och haft hög feber sedan i tisdags. Inatt sov hon sämst hittills, hon var vaken och skrek mellan elva och två, sen vaknade hon igen halv fem och ville tutta, och de två nätterna innan var inte mycket bättre det. Så med totalt kanske 10 timmars sömn på tre nätter känner jag mig som i en dimma idag. Men! Jag klarade av nattens tre timmars skrik väldigt bra, jag blev lite stressad ett tag men sen skärpte jag mig och höll mig lugn. Bra där! Och just nu sover lillan och hade i alla fall innan hon somnade inte så mycket feber, jag hoppas hoppas det är samma när hon vaknar igen! Lilla älsklingen, till och med när hon har fyrtio graders feber var hon glad och pratade, da da da, hon är världsbäst helt enkelt!




måndag 16 april 2018

Jag klarade det

Långhelgen är över och vi klarade det. Jag och barnen alltså. Att vara ensamma fyra kvällar, tre nätter, två heldagar utan skola, det gick! Men det var inte lätt. Inte för att barnen var jobbiga, det var de faktiskt inte, de betedde sig exemplariskt, utan för att jag är ett nervöst vrak... Tycker det är så jobbigt att vara ensam med dem, får sådan ångest på kvällarna. Försökte förstå varför jag mår så dåligt för jag klarar ju det, det vet jag ju. Kom på att det måste ha att göra med att när jag är ensam med barnen så ska jag vara den trygga vuxna, och jag känner mig inte alls speciellt trygg i mig själv, så det blir liksom dubbelt jobbigt då, att både hantera min egen och ibland deras (nja de är ju ganska trygga men ändå) otrygghet. Så jag hade sömnsvårigheter minst sagt. Första kvällen kunde jag inte somna för Theo började hosta och jag stressade upp mig massor (åh nej nu blir han sjuk, hur ska det gå, hemma från skolan osv osv) så somnade väl vid ett-tiden och vaknade halv sex av lillskruttan. (Theos hosta gick över). Natt två la jag mig strax efter tio, kunde återigen inte somna av okänd anledning (måste sova, måste sova, måste sova, går inte). Somnade väl i alla fall vid elvatiden och vaknade tjugo i fyra av att Theo hade en mardröm. Kunde sedan inte somna om något mer. Började bli sömnig vid halvsex men då vaknade Luna. Var TRÖTT på lördagen. Lördag kväll la jag mig med Theo och somnade väl halv strax efter nio i alla fall och sov till fem på morgonen så det var ju bra.

Lördag var helstressig med födelsedagsfest för Emilie och därför missad siesta för Luna vilket ledde till 40 minuters skrikfest vid läggning och helstissig mamma med sömnbrist. Men! Söndagen gick bra! Halva dagen i alla fall kände jag mig pigg och ångestfri. Inte förrän framåt eftermiddagen fick jag trötthets (och också ångest) dippen så det var framgång. Övning ger färdighet kanske? Kunde inte somna på kvällen förrän Fer kommit hem vid midnatt men i alla fall. Hade inte ångest vid läggdags!

Ja ni hör. VARFÖR håller jag på så här? Finns liksom ingen anledning egentligen mer än mitt huvud. Ja just det jag glömde. Var ju hos doktorn med Luna på fredagen för att kolla att hon inte hade öroninflammation (inte) och fick då komma in precis efter ett kräksjukt barn så var ju helnervös hela helgen för att vi skulle bli magsjuka också, vilket späddes på ytterligare av att Luna inte ville äta något knappt. Och så var det en sjukt stressig fredagskväll också då vi kom hem utan att ha hämtat ut Lunas örondroppar (för hon verkade inte ha så ont först) men då hon snabbt blev gnällig och började gno sig i örat så att jag fick dra ut hela gänget igen (snabbt så att inte pizzan vi hade beställt skulle hinna komma) till ett apotek innan de stängde. Jag hade myskläder, Luna pyjamas och Theo en jätte T-shirt, mjukisbyxor och gummistövlar. Vilket gäng! Jag var rätt trött sen...

Idag ska förhoppningsvis Theo få sin arm fri, hoppas hoppas.

Nu ska jag kolla till Luna som sovit två timmar vilket är jättekonstigt. Mamman blir orolig, igen...


Försöker få till en bra bild på oss alla från vår lilla picknick igår, gick sådär... :







torsdag 12 april 2018

En mammaledighet som går mot sitt slut

Det är så mycket känslor. Nu är det bara två och en halv vecka kvar sedan börjar jag jobba igen. Och bara en och en halv vecka som vi har kvar ensamma jag och Lunisen. Jag börjar ställa in mig på att jobba igen så på ett sätt ser jag fram emot det. Att kunna slappna av någon gång, inte alltid vara på. Samtidigt är det så väldigt sorgligt. För det här är ju sista gången. Som hon är så här liten. Som jag har en sån här liten bebis (tror jag i alla fall, man kan ju aldrig veta men det känns som om barnfabriken är stängd nu). Vi har hängt mycket vi två, massor faktiskt. Med Theo var jag mycket mer social, med Luna har det mest bara varit hon och jag. För att jag har pluggat samtidigt, och för att det är svårt att hinna med mellan siestor och hämta och lämna i skolan. Men har jag njutit tillräckligt? Jag vet inte. Jag har försökt men det är ju svårt för man är trött, hela tiden väldigt trött, och nu känns det som om jag kanske inte gjort det så det räcker. Fast jag har försökt att njuta. Att suga in hennes underbarhet och hela hennes varelse. Fast så vet jag att många dagar har istället slösats i en stress över att hon inte sover som hon ska, inte äter som hon ska osv... Det är inte lätt. Mycket tid att tänka. Men ville bara bevara den här känslan i alla fall. Att det har ändå varit fantastiskt och jag älskar den där lilla människan så oändligt mycket, min lilla Lunie, Lunis, Lunsan, Mojsan, Gosmosan, kärt barn har många namn.

Känner mig vemodig när jag sitter här. Även om det har blivit mycket ensamtid och jag har blivit något av en eremit, jo det har jag faktiskt, ju mer ensam man är desto jobbigare blir det att träffa någon, så har jag ändå njutit av den här tiden och det känns konstigt att den är över. Ett kapitel i livet är slut. Ingen mer bebistid. Med Theo var det inte samma känsla för då visste jag att vi ju ville ha ett till barn, men nu, nä nu vill vi inte ha fler barn, nu är det slut med det här. Det är ju skönt på samma sätt för det är ju ganska jobbigt i all mysighet, men vemodigt det är det och det går inte att bortse ifrån.

Gosan ammar ju fortfarande rätt så mycket. I synnerhet när hon är sjuk vilket hon varit till och från nu ett tag. Jag kommer inte sakna min amningshjärna när jag slutar men jag kommer sakna amningen. De där första snabba sugen, som en sugpropp som suger sig fast. Njutningen i hennes lilla ansikte. Min lilla älskade bebis! Nu ska jag inte sluta amma än men det kommer ju bara bli morgon och kvällsamning när jag börja jobba.

Nu oroar jag mig igen. Varför då? Jo för hon sover för bra? Hon har sovit snart två timmar, mycket för att vara henne! Men om hon inte sov då skulle jag också oroa mig, för att hon inte sover tillräckligt, för att något skulle vara fel. Det ska bli skönt att få en paus från den konstanta oron. Att veta att på dagarna är det Fernando som får sköta den oron, inte jag.

Fernando är på väg mot Budapest på svensexa så jag är ensam med båda barnen hela helgen, oerhört ångestskapande hos mig. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag så oerhört rädd för att vara ensam med barnen? Jag är ju inte ens ensam. Florence bor ju två våningar ner och jag vet att hon kan hjälpa om det behövs. Men ändå, känslan är där, jobbigt. Tränade lite nyss, det hjälpte i alla fall :)

Nej nu ska jag gå och titta till älsklingsskruttan (och förmodligen väcka henne på kuppen...).

Hur söt?


Regn regn regn här, hjälper inte mitt humör, men Theo är nöjd att han får ha sitt paraply :)


tisdag 27 mars 2018

Det går bakåt

Ja för Luna alltså. Lilla gumman har inte riktigt förstått hur man kryper framåt än. Hon är på god väg, ställer sig på alla fyra, tar fram en hand, ibland ett ben, men sen vänder det och hon puttar sig själv bakåt istället för framåt. Hon hittas oftast under ett bord eller en stol eller en soffa. Snuttan <3 p="">
Annars så börjar det bli lite bättre här nu. Theo sover något bättre på nätterna. Eller ja han sover mycket bättre. Han vaknar fortfarande men bara kort så inatt, efter att ha lagt mig vid halv tio (tänk då på att vi bytte till sommartid för två dagar sedan så det var alltså halv nio, så trött är jag) så fick jag tillräckligt mycket sömn för att känna mig som en helt vanlig människa idag. Fantastiskt!

Nu står maten på spisen och kräver lite action från mig. Och så måste jag ju stryka en pärlplatta också! Det är fullt upp :)







torsdag 22 mars 2018

Brutna armar och sömnbrist

Man trodde att det skulle räcka med influensa och öroninflammation men icke! När vi för en vecka sedan gick till en ny rolig lekpark ramlade Theo illa och bröt armen. Jag förstod direkt att något var fel för den hängde liksom konstigt och det kändes knastrigt i armbågen och mycket riktigt hade humurus (vet inte om det skrivs så) gått av precis på änden. En eftermiddag och natt på sjukhuset senare så kom skrutten tillbaka med armen i en slags mitella fastsatt runt nacken. Inget gips! Det skulle man ju kunna tro är positivt men jag tycker nog mest att det är jobbigt för det betyder att armen är helt oskyddad och Theo måste alltså vara jätteförsiktig så han inte råkar ramla eller stöta i den. Hur lätt är det för en femåring? Och han som dessutom måste ha sin lapp egentligen som gör så att han inte ser och blir mycket mer klumpig. Helt omöjligt. Igår när vi satt på lappen snubblade han på Lunas stol och ramlade på sin arm... Vi ska på återkoll idag så får väl se hur det gick då. Han har fått ett blåmärke på armbågen som han inte hade från början men Fernando säger att han i alla fall hade det innan han ramlade igår så ja vi får väl se vad de säger.

Som en följd av den brutna armen har Theo börjat sova jättedåligt! Jag tror faktiskt inte han har sovit så dåligt tidigare i hela sitt liv och med tanke på att han verkligen inte är ett barn med speciellt bra sömn så förstår ni nivån det ligger på nu. Han sover ganska bra fram till midnatt ungefär och sen börjar det. Han skriker, gnäller, gnyr, gnisslar tänder, sätter sig upp osv som om han drömmer mardrömmar, bara det att det inte slutar. Det fortsätter med bara små små pauser i åtminstone ett par timmar. Jag har försökt sjunga för honom, läsa saga, väcka honom, prata lugnt med honom, inte göra något, men ingenting hjälper. Han är förmodligen störd av att armen sitter fast runt nacken och han inte kan röra sig som han vill, men det verkar inte som om han har ont. Verkar lite grann som nattskräck men efter ett tag så blir han ju kontaktbar så jag vet inte. Jobbigt är det i alla fall och såklart helt omöjligt för honom och Luna att dela rum för då skulle han ju väcka henne (hon som för övrigt har börjat amma lite smått på nätterna samt hela dagarna igen...) så Theo sover nu i vår säng och jag eller Fernando sover bredvid honom och den andra personen sover antingen på soffan eller i Theos säng.

Jag är så trött nu. Så jätte jätte trött. Det tär på en, den ständiga oron kombinerat med sömnbristen.

Då man inte kan gå i skolan får man gå till parc phoenix

och ha lite picknick

tisdag 13 mars 2018

Öronbarn?

Luna vaknade pigg och glad...och varm. 38,7 grader visade febertermometern och öroninflammationen var ett faktum. Ett besök hos doktorn senare och vi började en ny antibiotikakur, 8 dagar den här gången. Verkar som om både dos och duration (säger man så?) inte var tillräcklig förra gången då det ju kom tillbaka bara två dagar efter avslutad kur. Tre öroninflammationer redan och hon är bara nio månader, är det ett öronbarn vi har fått möjligen?

Men vi har även lite goda nyheter. Luna har lärt sig att klappa händerna! När man sjunger "klappa händerna när du är riktigt glad" så klappar hon sina små händer. Gumman! Världens finaste.

Feber och öroninflammation men glad ändå



Ett kärt återseende mellan Alysee och Theo efter skolan idag. Theo kramade henne länge och de höll varandra i handen hela vägen hem. Och Theo sa till Alysee "Je t'aime vraiment Alysee" 

Mamamamamama

Jag är inte säker på att hon riktigt förstår vad hon säger men sedan igår så låter det "mamamamamama" titt som tätt här hemma, och jag gör mitt allra bästa för att uppmuntra så att hon ska fortsätta såklart :)

Bortsett från det så fortsätter vi att vara sjuka. Jag är inne på min 17:e dag nu. Känner mig relativt pigg (alltså känner mig inte sjuk men är supertrött kanske är mer korrekt beskrivning) vid det här laget men är fortfarande snorig och har ont i öronen och i huvudet till och från samt har värk i benen och orkar bara med minimal fysisk ansträngning. Luna trodde vi var helt återställd efter influensa och öroninflammation men vid 9-månaderskollen igår såg doktorn att hon fortfarande var lite röd i ett öra.  Och mycket riktigt, hon gned sig mer och mer på båda öronen och igår kväll bara grät hon när vi skulle lägga henne och somnade inte förrän hon fått paracetamol. Nu återstår att se om vi måste börja om med penicillin igen :(

Theo verkar, peppar peppar, i alla fall vara rätt frisk nu. Han blev ju sjukast av oss alla så förhoppningsvis tog den höga febern kål på viruset. Han är glad att vara tillbaka i skolan igen. De här veckorna har varit påfrestande för oss alla och Theo har varit allt annat än lätt att ha att göra med, men igår kväll var han på väldigt bra humör. Jag sov bredvid Theo i vår säng inatt då Luna vaknade titt som tätt. Så mysigt var det!

Kan inte riktigt slappna av idag, känner mig lite ångestfylld för Luna som är sjuk och undrar om hon kommer få feber eller inte. Öroninflammation är ju inte något farligt men jag reagerar som om det vore det, är ju väldigt trött efter de senaste veckorna och då är jag mer känslig.

Positivt är dock att solen skiner och det är vår (eller svensk sommar haha) i luften så ska försöka ta med mig lillskruttan på en promenad om hon inte har feber för då blir det läkarbesök istället.

Sista dagen i Sverige, äntligen kunde vi gå ut lite efter mer än en vecka inomhus

9-månaderstjej

Syskonmys

När man kommer på att man kan lyfta armarna över huvudet, men har så korta armar så man knappt når <3 td="">

tisdag 13 februari 2018

Magsjukan is in the house

Jag började nästan tro att vi skulle slippa då det har gått maginfluensa i skolan i veckor nu men Theo inte har insjuknat men igår var det dags, efter två dagars helg?! Han har alltså inte smittats i skolan utan under helgen verkar det som. Det var ju otippat. Han kom alltså hem från skolan igår och klagade på ont i magen. Det händer ganska så ofta så jag tänkte inte mer på det men när han efter några timmar började klaga på att det luktade illa då förstod jag vad som var på gång. Och mycket riktigt, strax efteråt var det kräkdags. Blev dock bara en kräk på kvällen, många uppvak på natten dock utan kräk, och sedan en kräk imorse och sen dess har det varit lugnt. Håller tummarna för att det är slut nu. Och håller ännu mer tummarna för att lillskruttan (och helst vi också) har klarat sig för det är inte roligt när en sådan liten blir magsjuk.

Ja ja det är ju så här det är att ha barn. Spritter i mina ben för att få gå ut en sväng nu dock. När Fernando kommer hem är det jag som drar till gymmet (förutsatt friska barn såklart).


måndag 12 februari 2018

Att inte räcka till

Theo är jobbig just nu. Han har i och för sig varit jobbig länge, väldigt länge, typ sedan han fyllde tre eller så, men det går fram och tillbaka och nu går det fram om man säger så. Han blir oerhört intensiv. Han tjatar och tjatar och tjatar. Han säger mamma mamma mamma mamma typ 10 000 ggr om dagen. Allting är nej, först är det nej och kris och bråk för att man ska gå ut, sen för att det är något när man är ute som blir fel, sen för att man ska hem osv osv. Han provocerar också med vilje, leker med maten, bullrar när vi ber honom att vara tyst, testar gränser hela tiden. Och han är bäst i välden på att dra ut på saker. Omständligare än vad han är det vet jag inte om det är möjligt. "mamma vänta lite jag ska bara",  "nej vänta mamma bara en sak till". Detta är bara med oss. I skolan sköter han sig exemplariskt tack och lov.

Vi märker tydligt att detta blir värre i perioder då han måste stå tillbaka för Luna. Som nu när hon varit förkyld till exempel och mycket fokus har legat på att få henne att kunna sova så att vi ska kunna sova men det är svårt att göra på något annat sätt för dygnet har bara 24 timmar och vi är bara två personer. Igår gick jag och Theo på bio ensamma för att få till lite egentid bara vi. Det tyckte han var mysigt även om vi även fick lite kriser men det gick i alla fall bättre. Vårt mål är att få till 30 minuter med tid då han får leka med en förälder utan att bli störd och utan att behöva ta hänsyn till Luna varje kväll men det är svårt att hinna. Det kräver verkligen att allting klaffar. Och ibland känns det inte som om det räcker heller. Han vill bara ha mer och mer och mer. Det blir en ond cirkel för ju mer han kräver desto tröttare och mer irriterad blir jag och desto mer kräver han.

Nu har jag försökt att göra ett schema för kvällarna så att han ska se vad vi ska göra varje dag. Jag hoppas det kommer hjälpa. För jag var så trött och stressad på bristningsgränsen denna helg. Känns som om man kvävs samtidigt som känslan är där att man inte är tillräckligt bra, att man inte räcker, att han inte får tillräckligt. Det är inte lätt det här med två barn!

Nu vaknar den lilla dockan efter nästan två timmars siesta!

På bio igår, ett av tillfällena då det blev lite surt av någon anledning men vi försökte vända det till något roligt

Hon blir mer och mer rörlig den här lilla dockan. Rulla fram är en vinnande teknik.

Min underbara tålamodsprövande pojke 

tisdag 6 februari 2018

Förkyld

Vår lilla docka är lite förkyld. Inte speciellt mycket än så länge men tillräckligt för att hon inte ska kunna andas bra genom näsan när hon ligger ned. Natten var med andra ord en utmaning. Fram till klockan tio sov hon bra, sen började det och mellan tio och tolv kunde hon inte sova alls. Försökte ha henne sovande på min arm men det gick inte alls, nu när hon har vant sig vid att sova i sin egen säng tyckte hon bara det var jättekonstigt. Vid klockan tolv insåg vi att vi skulle bli tvungna att göra rent hennes näsa om det skulle finnas någon chans till sömn. Vi tände alltså lampan vilket såklart ledde till förvirring hos Skruttan. Och det var väl halvpopulärt att få in koksaltlösning i näsan om man säger så. Det hela slutade med att jag fick amma henne för att lugna ner. Sedan somnade hon tillslut i sin säng i alla fall. Jag gick in och sov hos Theo för att undvika att han skulle väcka oss också, han drömmer mycket mardrömmar och vaknar minst 2ggr per natt, och Fer stannade med Lunis. Hon vaknade ett otal gånger innan morgonen men somnade om igen då hon fick nappen.

Hur gör man när bebis är förkyld egentligen? Vi har försökt höja huvudändan på sängen men hon snurrar ju runt som en helikopter i sängen på natten så gör man det så är det ju väldigt troligt att hon hamnar med huvudet nedåt istället. Och att skölja rent näsan ja det ger ju ca 1 timme sömn men sen blir det ju stopp igen. Hon som sov så bra. Trodde att hon skulle kunna sova sig igenom det här lite bättre faktiskt. Nu sover hon siesta i alla fall Skruttan.

Hon är för övrigt förstoppad igen! Fast jag gav Forlax. Lilla gumman hon är så känslig i sin lilla mage. Ska försöka ny gröt ikväll så får vi se om det kanske fungerar bättre.

Böcker är det nya populära, hon blir så glad!

Fast så måste man ju smaka på dem såklart. Allt ska in i munnen, speciellt papper, hon älskar papper, jag förstår inte


Nyklippt, nya glasögon och ny jacka, min fina kille