onsdag 22 april 2020

22 dagar senare

Inne pa vad jag tror ar dag 38 av karantanen nu. Det ar konstigt med manniskan, man vanjer sig vid allt! Det har har blivit vart lilla liv nu. Vi vaknar, en av oss fixar frukost till barnen, den andra jobbar, vi byts av under dagen sa att en jobbar och en ar med barn. Mellan ett och tva gar vi ut till den lilla parken och springer av oss, har saklart pa oss munskydd nar vi gar ner och upp i trappen och spritar handerna med jamna mellanrum. Vi skypar med Memme som spelar UNO med Theo och laser bocker for Luna. Vi lagar mat hela tiden kanns det som, barnen ar ALLTID hungriga. Vi tranar hemma, antingen styrkepass jag hittar pa instagram eller sa foljer jag olika klasser pa Facebook live sandningar, speciellt yoga och step. Forsta gangen jag foljde ett sadant pass blev jag ledsen for det paminde sa mycket om det riktiga livet, nu kanns det bara vanligt. Kvallarna blir det inte sa mycket av, vi ar sa trotta och standigt efter med jobbet, dessutom somnar inte barnen forran efter klockan nio, darav valdigt fa uppdateringar har. Men sa rullar livet pa. Pa helgerna slappar vi da vardagarna ar ett pusslande. Vi tar langa mornar. Vi gar inte till parken forran pa eftermiddagen. Vi gar i pyjamas lange. Luna gar for ovrigt oftast helt naken numera. Och vi mar anda helt okej.

Det ar klart att det kanns tungt ibland men det jobbigaste ar anda inte situationen som den ar nu. Vi har vant oss. Det jobbiga ar att inte veta hur lange detta ska paga. Vad hander sen? Nu ska de borja oppna upp Frankrike igen den 11 Maj, det kanns ganska laskigt. Som vi ar nu behover jag inte vara sa hypokondrisk, risken att vi ska bli sjuka ar valdigt liten sa forsiktiga som vi ar, men om barnen borjar skolan igen?! Jag kan redan nu se mig sjalv fa panik vid minsta hostning. Att jag paniskt kommer kanna pa deras pannor om de ar varma och hur jag kommer sprita handerna och bara munskydd vid hamnting och lamning. Fick precis ett sms fran kommunen dar de ber en svara pa om man kommer skicka barnen till skolan om det oppnar. Jag vet inte vad jag ska saga?

Och annu varre, nar kan vi resa igen? Nar blir det som vanligt? Det gar inga flygplan har nu. Noll! Vi ser inga plan. Nar kan jag aka hem till Sverige igen? Och nar kan jag traffa mamma och pappa? Aven om vi bodde i Sverige kanner jag att man inte skulle vaga ses nu sa aven om vi kor hem i sommar kan vi ses da? Inte vet jag. Vilken konstig konstig varld det blev helt plotsligt. Sa sarbara vi ar. Sa laskigt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar