Da har det gatt annu en dag. Tisdag nu. Laste just en artikel dar england forutspar att det har formodligen kommer paga i sex manader till eller langre. Sex manader! Det ar ju sa lange. Det ar hela sommaren. Ska vi sitta inlasta har hela sommaren? Och det blir ju sa varmt. Hur ska vi gora? Hur ska vi orka utan att kunna bada? Kommer stranderna vara stangda da ocksa? Och vad hander i sadana fall med alla restauranger och foretag? Vad hander med hela regionen? Allting kommer ju att kollapsa. Tror inte det fungerar med en sommar utan turister samtidigt som det kanns sjalvklart att det ar sa det kommer bli. Och Sverige da? Nar far vi aka hem igen? Jag langar efter mamma. Jag langtar efter allihop men just nu mest efter mamma for allt som hant henne ocksa. Vi skulle ju ha var mysiga vecka bara hon och jag. Det kanns sa trakigt.
Och mitt i besvikelsen over hur det ar kommer paniken. Dar man laser artiklar om lakare som intensivvardas med respirator i Sverige, lakare som dor pa lopande band i Italien. Kommer ihag for fyra veckor sedan, vilket kanns som en annan livstid, da min kollega berattade att 100 personer avlidit i Italien sedan igar och det gav mig panik och jag kande att det var skramselpropaganda. Nu laser man varje dag och att det dor 800 personer i Italien och lika manga i Spanien varje dygn. Det har blivit vana. Man forsoker leva med det. All panik pa en gang. De pratar om flockimmunitet, men jag vill inte bli en i flocken om man ska riskera livet samtidigt. Varfor kan de inte hitta nagon medicin? Hur kan det vara sa svart?
Ah vad jag langtar efter vanligt liv igen. Tog bilen imorse, supertidigt, for att hamta ut paket till Theo. Det var en njutning att sitta och kora sjalv. Jag ar ju aldrig ensam langre forutom da jag tranar, och aven da kan ju nagon komma nar som helst. Sant dar litet som man aldrig fattat att uppskatta, att kunna saga att man gar till affaren en svang, att kora bilen i bilko till jobbet och lyssna pa en podcast. Friheten!
Sen ar inte allting daligt. Vi hade en bra stund med familjen runt middagen. Det ar mysigt att umgas sa mycket med barnen. Att ha oandligt med tid. Det tar dock inte bort faktumet att jag tycker det ar fruktansvart trakigt att pyssla. Kan inte hjalpa det. Men jag forsoker andas lugnt och sitta kvar och prata med glad rost trots att det kryper i hela mig.
Har inga bilder att dela, jag tar inga bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar