Rädslan för sina barn

Igår kväll när jag skulle natta Theo var det dags igen för hans reflektioner om döden. Det började med att han sa att han var rädd för han tänkte på monster som skulle bita av hans huvud (!?) och att jag skulle försöka rädda honom och så skulle monstret göra samma sak med mig. Jag lugnade och sa att det är ju tur att det inte finns några monster. Då sa han att det finns människor som gör så också? Han har nämligen sett pirater och pirater har ju svärd och vad har de svärd till om det inte är för att skära av huvudet på människor? Lilla gubben! Jag har ingen aning om vad han fick detta ifrån.

Efter mycket diskussion om att det ju faktiskt inte kryllar av pirater heller kom han på något sätt in på döden. Som alltid när han börjar tänka på det så börjar han gråta. Han började gråta och sa att han vill inte dö för han vill inte lämna oss. Och sen tänkte han att jag och Fer kanske skulle dö innan honom och då blev han också jätteledsen att han skulle bli ensam kvar. Vi pratade om himlen, jag gjorde så gott jag kunde i alla fall, och pratade även om att han kommer ju vara stor och ha en egen familj när vi dör. Då blev han plötsligt också ledsen för då skulle han ju ha två familjer, en barnfamilj och en mammafamilj och när han dör så vilket moln i himlen skulle han vara på då? Den med barnfamiljen eller den med mammafamiljen? Jag lugnade och sa att i himlen får man göra precis som man vill och alla kan vara tillsammans. Då började han gråta för att hans gosedjur skulle ju inte vara med honom så vi fick prata om att de kunde ju också få följa med, och hans hus också. Lilla vännen. Jag vill bara skydda honom för alla de här tankarna han har, säga att det inte är någon fara, lova att vi inte ska dö. Men det kan jag ju inte för man kan ju inte lova att man inte ska dö, man kan bara säga att man ska göra sitt allra bästa för att det inte ska hända. Och lugna honom med att han ju inte är ensam även om jag inte skulle vara där, att han har så många som tycker om honom. Fast jag vet inte om det blir bättre av det eller om han bara blir räddare? Samtidigt vill jag inte ljuga, jag vill istället försöka avdramatisera, få honom att inte tycka döden är riktigt så läskig genom att prata om himlen som något fint. Men det är svårt för man vet ju inte hur det blir, inget är ju säkert. Och det skrämmer ju livet ur mig också. Fer tycker att vi inte ska prata om det, att man bara ska leva här och nu, tänka på roliga saker. Men jag tänker att om man ignorerar hans tankar och säger att han inte ska tänka på det så kommer det bara bli ännu värre för honom för att döden blir något förbjudet jätteläskigt, eller?

Älskar honom så mycket min fina pojke!