Skriva som terapi

Jag mår lite si och så just nu. Inte så att jag mår jättedåligt, det gör jag inte, men jag mår inte jättebra heller. Jag känner mig väldigt trött (vilket ju i och för sig inte är så konstigt med tanke på att jag vaknar minst två gånger per natt och har gjort så i 4.5 månader nu) och det mesta känns jobbigt. Jag har svårt att riktigt njuta av livet, är mest upptagen med allt som kan gå fel. Känns ibland som om jag inte lever, jag överlever. Och så vill jag inte att det ska vara. Det är ju nu som livet är! Det är ju nu som jag ska leva. Jag vill njuta och uppleva varje sekund, roligt som mindre roligt. Jag vill inte få totalångest när Theo eller Luna får feber. Det räcker med att det är jobbigt med sjuka barn för att man inte får sova, det behövs inte en massa ångest på det också.

Så nu ska jag försöka göra något åt det här. Jag har letat och letat efter en terapeut, och det är inte lätt. Har nu hittat en tjej som ändå känns okej. Vet inte om hon är perfekt men jag orkar inte leta mer så jag ger det ett försök. Och hon sa, skriv! Skriv hur du mår, skriv hur det känns, få ut allting, berätta, gå inte med alla tankar inombords. Så nu ska jag försöka mig på det. För faktum är att jag mådde mycket bättre när jag hade bloggen regelbundet. Den blev en hjälp för att fixa det positiva tänkandet. Den gjorde att mina minnen blev de bra minnena för det var vad jag skrev ner. Så nu ska jag försöka igen och få någon sorts regelbundenhet i det här. Lätt är det inte för så mycket fritid finns det inte direkt med två barn men fem minuter om dagen ska jag försöka få till i alla fall.

Så om vi börjar med en liten status av läget just nu. Theo är på höstlov så vi har hängt alla tre hela veckan. Som tur är har Fernando varit ledig ett par halvdagar också för det är inte helt enkelt att vara tvåbarnsmamma, i alla fall inte när det ena barnet är något helt fantastiskt envist. Han ger sig aldrig! Och detta i kombination med min sömnbrist blir inte alltid så bra. Jag kan bli helt galen på honom. En sådan där mamma som jag inte skulle bli som bara exploderar och tillslut står och hotar med att ta ifrån leksaker om han inte gör som jag säger. För jag blir helt desperat. Ja tänk för ett år sedan så sa jag att ja nej jag blir aldrig arg på riktigt på Theo... Det var då kan ja säga, läget är lite annorlunda nu. Samtidigt är han världens mysigaste, speciellt på morgonen, då kommer han in och kryper upp i min famn och så ligger vi och gosar alla tre, jag, Theo och Luna (Fernando sover oftast på soffan numera då det är enda sättet för oss att få sova något eftersom både Theo och Luna vaknar flera gånger per natt, han tar Theo, jag Luna) och han säger saker som "Jag tycker så mycket om dig mamma" "Åh vad jag älskar dig mycket Luna". Lillskrutten. Igår var vi hos doktor Khalfi för vaccination och Theo var en riktig stjärna, han hade fått Emlaplåster och han skrattade hela tiden, fantastiskt.

Luna hon är lika gosig som vanligt. Ler och skrattar. Igår så sträckte hon sig mot mig för första gången då Fer höll i henne och visade att hon ville komma till mig, lilla gumman. Sover gör hon dock inte speciellt bra. Efter förra veckans förkylning har hon börjat äta en gång till på natten så nu sover hon 19.00-22.00 Mat 22.00-02.00 Mat 02.00-05.30 Mat och vill gå upp ungefär. Jag fasar lite för vintertiden som kommer nu om några dagar. 05.30 är väl okej men 04.30 är det inte, hu! Ja ja, den dagen den sorgen.

Nu sitter jag faktist och väntar på Mamma som är på väg hit. Hon landade för en halvtimme sen och är nu i bilen med Fernando. Ska bli väldigt roligt att ha henne här! Fick även till ett litet träningspass då barnen lagt sig, bara 30 minuter men i alla fall, den träning är bäst som blir av som det heter :)