4kg

I tisdags var vi på ny läkarkoll och vår lille plutt är redan nu uppskattad till 4kg! Han ligger inte ens emellan tillväxtkurvorna utan på den övre kurvan :) Har lite svårt att förstå att en sådan stor liten kille kan dölja sig i min mage, känner mig inte speciellt stor eller otymplig. Men med tanke på att han är så stor som han är så är det dags att försöka få ut honom nu så från att ha tagit det väldigt VÄLDIGT lugnt de senaste veckorna måste jag nu försöka att aktivera mig lite mer för att få igång förlossningen lite i förtid om det är möjligt så nu går jag på promenader, styrketränar lite lätt, städar, tvättar fönster osv. Imorgon ska jag till en naprapat som tydligen är bra på att få igång förlossningar, vi får väl se om det har någon effekt.

Hur känns det då? Ja jag vet inte riktigt. Overkligt på något sätt. Jag mår nog bäst nu av vad jag gjort på hela graviditeten. Jag får röra på mig igen och måste inte ta det lugnt hela tiden, jag mår inte illa längre, jag är inte fullt lika trött som jag var för några veckor sedan och så vet jag ju att det hela går mot sitt slut nu och vi ska snart äntligen få träffa skrutten! Så allra oftast vill jag bara att förlossningen ska starta nu nu! Men så när jag ska göra något konkret för att få igång det hela, som besöket hos naprapaten imorgon, ja då är det ju lite läskigt också. Hjälp är det dags nu liksom! Är vi verkligen redo för det här? Är jag redo? Hur kommer det bli nu? Osv osv. Jag är ganska säker på att när det väl händer så kommer det kännas helt naturligt så är inte egentligen orolig men ibland kommer det tankar ändå.

Det är mysigt att känna lillkillen röra sig inne i magen, och han rör sig mycket, men det ska ändå bli skönt när han väl är ute för det är nervöst att ha honom som nu, så nära men ändå så långt borta. Jag vill att han ska komma så att jag kan se att allting är bra med honom och för att slippa den konstanta oron som jag nu gått runt med i snart 9 månader om att någonting är fel så fort det inte känns precis som vanligt. Det är ett sådant ansvar att vara gravid känner jag, och det ansvaret är bara på mig. Det låter kanske knäppt för det är ju ett precis lika stort ansvar om inte större att vara förälder men då kan man ju i alla fall kolla till sin lille plutt och se att allting är okej. Nu om han inte rör sig så är det bara att stirra på magen för att försöka se eller känna någon liten rörelse för att bli lugn igen (som jag har tittat på min mage under de senaste månaderna!) och så när han rör sig ja då är det bra igen. För att inte tala om denna ångest för vad man får och inte får äta! Jag har helt gett upp att äta grönsallad nu, det är helt enkelt bara för tråkigt att skölja och skölja och skölja i en evinnerlighet för att vara säker på att alla jordrester är borta. Och att gå ut på restaurang är mest bara ångestladdat för hur jag än försöker att beställa rätt sak så kan man ge sig på att köttet inte är genomstekt eller att de har strött lite färska örter över det hela eller att det är någon mousse gjord på rått ägg inblandad och så känner jag mig antingen dum för att jag inte äter eller om jag äter så får jag ångest efteråt. Det är faktiskt en av de sakerna som varit allra jobbigast.

Men såklart är det värt alla mödor på vägen. Det känns helt otroligt att det faktisk är en färdig liten kille som ligger i min mage nu. Nu väntar vi bara på att du ska komma ut älsklingen!