Varför känns det alltid som om det är mitt fel?

Jag jobbar på det där, att försöka att inte alltid känna mig skyldig. För på något sätt så känns det nästan alltid som om det är jag som har gjort fel. Som idag till exempel. Theos namnsdag. Vi brukar inte fira det men i år nu när han är lite större tänkte jag att det kunde vara roligt att göra något i alla fall. När Theo gått till skolan bakade jag en tårta, mamma hade skickat en present på posten, och jag gick och köpte ett paraply till honom som han önskat sig. Jag frågade Fernando när han skulle komma hem från jobbet så att vi kunde fira lite. Han verkade, som jag tolkade det, mindre entusiastisk och sa att han kunde försöka komma hem vid kvart i sju, alltså ganska sent. Han frågade varför han behövde komma och jag sa då att det var för att få hjälp med barnen då det annars är svårt att få dem i säng i tid. Hade alltså redan här lämnat det här med firande.

Sagt och gjort jag fixade och när Theo kom hem från skolan hade jag dukat upp med tårta och presenter. Han blev jätteglad. Sen ringer jag Fernando för att påminna om en sak och berättar hur glad Theo var, han blir då besviken och lite sur för att jag inte väntat på att han skulle komma hem för att fira Theo. Han kände sig utanför.

Här försöker jag då tänka att det var faktiskt jag som gjorde allt. Han visste inte ens att det var Theos namnsdag och om han verkligen hade tyckt att det var så viktigt så kunde han ju försökt komma hem tidigare än strax innan sju? Jag stod på mig i diskussionen och vidhöll att det var ett missförstånd men faktiskt inte mitt fel. Kanske borde jag blivit ännu surare för en sida av mig kände för att säga "men hallå, du gjorde ju ingenting och nu blir du sur för att du inte fick vara med? När du inte visade den allra minsta entusiasm när jag pratade om det tidigare?". Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig skyldig i alla fall, jag borde ha varit tydligare, jag borde ha sagt till honom att jag skulle fira innan osv osv. Det är helt klart en övningssak det här.

Nu ska jag gå och lägga mig. Luna sover jättedåligt ända sedan rotavaccinet så man får passa på när man kan. Nu hostade hon precis till också och mitt hjärta stannade lite grann. Hoppas hoppas hoppas att hon inte får någon ny förkylning nu! Min lilla femmånadersskrutta. Som inte kan sitta än men som pratar och pratar mest hela tiden.