Min idrottsbakgrund

Ja då sätter vi väl igång med första bloggposten som ska produceras enligt 30 dagars utmaningen.

Min första tanke när jag ser rubriken "Min idrottsbakgrund" är att nej en sådan har jag ju inte! Jag avskydde ju alltid skolgymnastiken, gick och drog mig för det i dagarna innan, tyckte det var oerhört skönt när tvånget om att ha idrott försvann. Jag är dålig på friidrott, rent kass skulle man kunna säga, för att inte tala om alla bollsporter! Kasta en boll mot mig och jag tappar den på ett eller annat sätt. Nej fy jag och idrott det rimmar verkligen dåligt!

Ja det var min första tanke. Fast sen, när jag tänker lite längre inser jag att det är precis tvärt om. Jag har nästan alltid gillat att röra på mig. När jag var elva år började jag på min första danskurs och sedan var jag fast. Det började med två kurser i veckan vilket utökades med en tredje när jag fyllde tolv. I samma veva slutade jag med mitt flöjtspelande, jag var visserligen duktig men det kunde ju inte alls konkurrera i rolighet med dansen! Snarare var flöjten rätt så trist. Man stod ju bara still och spelade, hur roligt är det?

När jag började sjuan började jag även dansa för ett nytt studieförbund, Aktiv Ungdom. Här öppnades en hel ny värld för mig och min tonårsperiod eller fjortistid spenderades till stor del i "Danslokalen". En liten källarlokal bredvid en idrottsarena men som för mig var en fullständigt magisk plats. Jag tog fler och fler kurser, hip-hop, streetdance, street-funk och till och med jazzdans och en balettklass och en dag hände det magiska. Jag var drygt fjorton år och blev tillfrågad om jag ville bli dansledare inom Aktiv Ungdom?! Om jag ville! Jag, lilla jag, skulle bli en av de magiska av mig väldigt idoliserade dansledarna. Total lycka! I samma veva lyckades jag även komma med i uppvisningsgruppen "Part of the Art" som bestod av de andra dansledarna. Jag kommer ihåg när jag såg dem uppträda på den första avslutningshowen (alla grupper gjorde ett uppträdande i slutet av terminen) och de var så fantastiskt duktiga. Det var mer än en dröm att få komma med där och nu hade drömmen uppfyllts! Vi tränade ofta och hade uppträdanden på olika diskotek. Att som femtonåring få hänga med en grupp sjutton till tjugoåringar var rätt häftigt :) Men nu berättar jag ju bara om allt runtomkring som var magiskt. Men inget av detta hade ju varit så fantastiskt eller ens hänt om jag inte hade fullständigt älskat att dansa! Jag ville bli dansare. Det är den enda stora yrkesdröm jag någonsin haft. Åh vad jag älskade att dansa! Jag kommer ihåg känslan av att röra sig koreograferat i en grupp, att känna pulsen i musiken, att markera på rätt toner, att se sig själv i spegeln och inse att det såg riktigt snyggt ut, och sist men inte minst att uppträda!

För jag älskar att uppträda.Jag gillar när alla tittar på mig. Jag gillar att vara bäst eller rättare sagt jag vill alltid vara bäst och är jag inte det så vill jag inte alls. Och det är det som jag nu har insett är anledningen till att jag hatade skolgympan. Jag var inte bäst, jag hade ingen naturlig talang. Och då ville jag inte ens riktigt försöka av risk för att trots ansträngning bara bli en medelmåtta så när jag inte vågade försöka av risk för att misslyckas ja då blev jag såklart ännu sämre. Sen skulle vi ju också kunna prata extremt opedagogiska idrottslärare, det har jag mycket att säga om, men det är ett helt annat kapitel så det tar vi inte nu.

För att återgå till dansen. Jag dansade mycket mycket från det att jag var fjorton tills jag var sjutton (eller arton kanske det var). Då fick jag tyvärr en dansledare vars stil inte passade mig. Jag var med i en annan dansgrupp med jättegulliga tjejer och även vi uppträdde på olika event och klubbar. Så långt var allt roligt. Vad som inte fungerade för mig var attityden som vår ledare hade. Han körde på principen att man aldrig skulle ge beröm utan istället bara säga att allting var dåligt för då skulle vi bli motiverade att kämpa hårdare. Det kanske fungerar på en del men på mig fungerar det inte alls! Säger du att jag är dålig när jag gör mitt bästa då blir mitt svar att visa dig hur dålig jag verkligen kan vara för jag vill verkligen inte ge dig tillfredsställelsen att försöka mer när du behandlar mig illa (ja jag har alltid haft och har fortfarande ett problem med auktoriteter..). I alla fall, tråkigt nog förstörde detta lite min dansglädje och även om jag fortsatte lite efteråt så var gnistan inte densamma och snart slutade jag helt.

Sedan följde några år med mycket lite träning. Jag körde ett halvår på Friskis och Svettis men fick benhinneinflammation och var tvungen att sluta och kom inte direkt igång med något annat. Inte förrän jag började plugga i Stockholm vid 22års ålder och då för första gången besökte ett gym. Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet men vid andra eller tredje i alla fall. Jag började följa olika aerobicsklasser och återfann lyckan i att röra sig till musik och så småningom började jag även gå på bodypumppass och besökte till och med styrketräningssalen då och då. Det blev även ganska många spinningpass, något som jag tyvärr aldrig lärt mig att riktigt tycka om men i brist på dansinspirerade pass så var det ju i alla fall konditionsträning. För när jag väl gör något då gör jag det fullt ut och att bara träna ett par pass i veckan eller mindre fanns inte på kartan, allt eller inget, det är min filosofi! Men här älskade jag inte gymmet, det var ändå mer något som jag gjorde för att jag borde, min stora passion till träningen kom lite senare...

2006 25 år gammal flyttade jag ner till Frankrike. Hela första halvåret här nere bestod min träning enbart av morgonpromenader och pilates. Men vid det här laget var behovet att röra på sig tillbaka och jag kommer ihåg min frustration under en sommar i Spanien av att alla gick så långsamt, att det var för varmt för att jogga och så vidare.

Sedan en underbar dag (hehe) runt oktober 2006 gick jag in på Topfit Antibes (mitt gym) för första gången och sen dess har jag varit fast! Min första passion blev bodycombat, ett konditionspass som jag tyckte var roligt! Så småningom ville jag få tillbaka styrkan och började även på bodypump. Och så nu det senaste året har jag låtit min passion blomma ut för fullt, jag har börjat på step vilket känns som ett litet substitut till dansen som jag fortfarande älskar och saknar, jag har vågat mig in i det extremt mansdominerade styrketräningsrummet och jag har bestämt mig för att folk får tycka vad de vill. Jag älskar att träna och ja, ibland så väljer jag bort att gå och fika eller äta lunch med en kompis för att ha tid att träna och det är okej att göra så.

För att träna det är, och har nästan alltid varit, en stor och oerhört viktig del i mitt liv. Så det så!