Jag tänkte faktiskt ta ett minne som inte ligger speciellt långt bort i tiden men som verkligen var en liten personlig seger för mig. Ja ni kanske kan gissa, det handlar om första gången då jag äntligen klarade av att köra ett helt steppass utan att tappa bort mig och detta skedde den 12 Augusti 2010.
Jag ser faktiskt detta som en ganska stor bedrift för det krävdes en hel del envishet och svald stolthet för en tävlingsmänniska som jag att kämpa mig igenom pass efter pass som en sämre medelmåtta och ändå inte ge upp. Jag avskyr nämligen att inte vara bäst och att vara i denna sal och se alla andra klara av koreografin utan problem medan jag själv var totalt borttappad var inte roligt. Speciellt inte eftersom jag med min dansbakgrund tycker att jag borde klara av just koreografier utan problem. Jag hade redan försökt komma igång med step i två omgångar tidigare med ca 6 månaders mellanrum men båda dessa försök slutade med att jag med tårar av skam och frustration brännande i ögonen gick ur salen innan avslutat pass och surt konstaterade att step ju var den mest dumma och knäppa aktivitet man kunde ägna sig åt och det definitivt inte var för mig!
Så vad var skillnaden denna gång? En skillnad var att jag denna gång hade support utifrån av en grupp tjejer på gymmet som försäkrade mig om att step är svårt i början för alla men att det kommer att lossna. Att ha denna försäkran samt tjejernas kontinuerliga uppmuntran hjälpte mig att svälja stoltheten och kämpa på även när det inte var roligt alls (och då menar jag inte alls) som vid detta tillfälle eller denna gång... Dessutom var jag ju mer inne i träningen den här svängen än vad jag någonsin varit tidigare så att jag inte skulle klara av att köra alla pass det kändes inte rätt, envisheten satte alltså in. Och slutligen visste jag att jag snart skulle byta jobb och visste inte om jag då skulle ha möjlighet att gå på mina lunchbodycombatpass (som jag ju kan visade det sig) och då steppassen ligger på kvällarna insåg jag att detta skulle vara mitt enda möjliga alternativ till konditionsträning istället för combat (förutom spinning då men det är ju sååå tråkigt). Detta gjorde mig också motiverad och fick mig att fortsätta att gå till steppass trots att jag var nervös nästan hela dagen innan.
Det tog ca 10-15 pass tror jag. Så tillslut, efter mycket frustration och kämpande så gick det plötsligt! Jag var så glad och det var en sådan seger! Det kanske låter löjligt men det var verkligen en stor grej för mig att orka fortsätta kämpa och kämpa trots motgång, frustration, förnedring och mycket små framsteg. Jag har nog aldrig lyckats med det förut på ett sådant sätt.
Och sen fortsatte det att gå och nu är som ni vet Step mitt absoluta favoritpass under veckan. Fast, bara om den är tillräckligt komplicerad :) Jag blir numera uttråkad av för lätta pass. Jag lär mig nästan alla koreografier med en gång och nervositeten som jag tidigare hade innan ett steppass är som bortblåst och ersatt av förväntan!
Jag kan stolt säga att jag faktiskt är en av de allra bästa i salen numera. Jag lyckades alltså med någonting som för mig verkade helt omöjligt. Och det är därför som detta är ett riktigt fint idrottsminne!
 |
| Det här är jag precis efter jag klarat av ett helt steppass första gången! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar