Hatkärlek

Att gå på ett steppass (ja jag vet att jag tjatar om detta men det är ett nytt träningsinslag för mig) är fortfarande förutom träning även en omtumlande känsloupplevelse för mig (ok lite överdrivet men ni fattar grejen). Så här är det ungefär:

Innan passet: Lite nervös men peppar mig själv "kom igen Johanna det här blir jättekul! Och det gör inget om du inte kan, då går du bara ut, det här fixar du, kom ihåg hur roligt det är när det fungerar etc."

Passet börjar: "Åh roligt, det här går ju riktigt bra, step touch, no problem, det här fixar jag, NU kan jag ju det här, YES!

15 minuter in i passet: "OK nu börjar det bli lite krångligt, tappa inte fokus nu. Åh nej vad gjorde han nu?? Ta det lugnt, du fixar det här, jag titta nu gick det ju"

30 minuter in i passet: "Jag hatar step, jag hatar verkligen step! Varför byter han övning innan alla har fattat? VARFÖR? Det här inte värt det. Step är inte för mig. Jag kommer aldrig att klara det, jag får ge upp"

50 minuter in i passet: "Ahhh... det var så det var, ok nu börjar jag fatta lite, den delen är ju så, fokusera nu, aj då nu missade jag ett steg, skit...ah nu fattar jag igen"

1timme och 5 minuter in i passet: "Yes det går! Step är ju så roligt! F**N vad jag är bra! Step nivå tre check! När när är nästa step pass, måste hit snart igen, det här är ju roligt!!!

Ja nu förstår ni lite mer. Känslobergodalbana hej hopp! Men det slutar ju i alla fall positivt. Nej nu måste jag göra mig iordning, är ju sen till fotbollen...