Svart och vit

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer grå, det vill säga lagom. Men det är jag inte. För mig är antingen allting väldigt bra eller väldigt väldigt dåligt. Eller det är väl inte riktigt sant. Klart jag inte går runt och är hysteriskt hypat glad hela tiden men jag är ofta lite speedad åt det ena eller andra hållet. På ett sätt tycker jag om att vara så här. Det gör mig passionerad och levande. Jag kan verkligen gå in för saker och glädjas fullt ut. Men sedan är det andra dagar, som idag, då det inte är lika roligt. Och lika bra som jag mår då jag mår bra och lika svårt som jag då har att förstå att jag ibland mår så kasst, ja precis lika svårt är det att förstå att jag kunde känna mig så glad innan när jag hamnar i en dal...

Idag fick jag veta att min bästa vän här förmodligen ska flytta. Långt långt bort dessutom. Hon är absolut inte den första av mina vänner som försvinner. Snarare den sista... Och för ingen av de tidigare har jag egentligen reagerat. Jag har istället använt mig av min försvarsmekanism som oftast går igång alldeles av sig själv. Den innebär att jag inte känner någonting alls. Jag kan logiskt känna att nu borde jag vara ledsen men känslomässigt blir det bara helt tomt. Jag undviker att tänka på det och går vidare. Jag kan inte ens känna något om jag så försöker. Men idag fungerade inte mitt försvar. Det gick bra först, jag kände inget och började omedelbart flytta bort min vän från mitt medvetande så att hon skulle bli mindre viktig och försökte fortsätta med min dag. Men när jag träffade pojkvännen och skulle berätta då började jag nästan gråta och efter att vi sedan hade ett mindre gräl gällande ett handfat (ja vi håller fortfarande på med lägenheten) så brast det totalt. Och då kom all ledsenhet, inte bara för H utan för alla vänner som har åkt härifrån. Allt som jag har låtit bli att känna. Jag grät och grät och grät, och efter det kändes det tillfälligt lite bättre men nu känns det ganska kasst igen. Och nu kan jag inte längre urskilja vad ledsenheten är relaterad till (att H ska åka) utan nu känns allting jobbigt, tungt och meningslöst. Mitt liv här som jag senast igår var så nöjd med känns nu bara helt fel. Jag ser ingen ljuspunkt, allt känns bara mörkt. Jag försöker komma ihåg känslan jag hade senast igår men den finns inte. Kvar finns bara hopplösheten.

Jag vet logiskt sett att det inte kommer fortsätta kännas så här. Och det var länge länge sedan jag föll ner på det här sättet, vilket jag nog har träningen att tacka för till en stor del. Och visst hjälper det delvis att tänka så men det är ändå väldigt jobbigt när det blir så här tungt.

Fick förresten ett mail av min bästa vän R idag som fick mig att le stort mitt i all ledsenhet. Känner mig väldigt glad som har sådana fina vänner.

Nu ska jag nog gå och sova innan jag startar ytterligare ett gräl med pojkvännen. Jag är nämligen giftig idag. Allt jag säger kommer ut fel och känslig är bara förnamnet. Ja ni fattar. Very bad day helt enkelt.

Men bäst att försöka avsluta detta lite positivt så att vi inte deppar ihop allihop. Det räcker så bra med mig...I helgen kommer lillebror hit, det blir roligt! Det händer mycket roliga saker. Tyvärr kan jag inte komma på en enda till just nu... Äh nu struntar jag i det här. Sov gott så hörs vi imorgon. Kramar