Men det gjorde jag inte. Istället bestämde vi oss för att gå ut och springa för jag tänkte att det skulle hjälpa bättre. Och det gjorde det, det gick jättebra! Vi sprang och sprang och jag kände mig inte ens trött! Endorfinerna kom, jag kände mig glad igen och tänkte att JA det här fungerar verkligen för humöret nu ska jag skriva ett glatt inlägg när jag kommer hem! För första gången någonsin sprang jag runt Cap d'Antibes och tänkte att jag faktiskt skulle orka. Det gick jättebra! Tills...jag inte tittade neråt en sekund och stampade snett på en sten och stukade foten! :(
Så efter 6 km var jag alltså tvungen att sluta. Och sitta och vänta på pojkvännen som gick och hämtade bilen. Så nu är jag trött och hungrig och frusen och jag kan inte gå på min fot. Fy F"#!¤¤%¤!N vilken J!&/(&(A H%&#/"%ES DAG!!!
Fy vad synd om dig... vilken otur! STOR KRAM Anna
SvaraRaderaIl semble que vous soyez un expert dans ce domaine, vos remarques sont tres interessantes, merci.
SvaraRadera- Daniel