Olustig

Usch ni vet ibland när man vaknar med en sådan där olustig känsla i kroppen utan att direkt veta varför? Idag är en sådan dag för mig. Känner mig allmänt småorolig och nere och har ingen lust att ta tag i dagen.

Jag funderar på om jag drömde något jobbigt, det är mycket möjligt, men jag kommer inte ihåg nu. Eller så är det att jag inte direkt har några spännande planer för dagen, inget sådär som jag känner att "Ja vad roligt det ska bli!". Eller så är det att pojkvännen är på ett event idag och inte kommer hem förrän sent sent ikväll. Och en del av det är helt klart att jag inte har något klart mål jag strävar efter just nu och jag behöver just det, ett mål som jag kan tävla lite mot för att vara motiverad. Att bara vara och vara nöjd i detta är inte min grej, jag vill bli bättre på något hela tiden, utmana mig själv och klara saker som jag inte trodde att jag kunde. Mitt senaste minimål var konventet i söndags och det gick ju bra :) Nu behöver jag ett nytt mål, gärna något lite svårare som tar lite längre tid att uppnå men jag har inte hittat det än och så länge som jag letar kommer jag nog känna mig lite såhär. Vilsen  liksom.

Men på tal om mål. Det hände faktiskt en rolig sak igår (rolig för mig för att jag är den träningsaddict som jag är). Jag var såklart på bodycombat som vanligt igår kväll och trots de fem timmarna dagen innan var jag verkligen fullpackad med energi! Då koreografin nu har pågått i två månader börjar vi köra mixar med låtar från tidigare koreografier och igår körde ledaren en låt som var med i en koreografi för cirka två år sedan. Jag kommer ihåg denna låt mycket väl för att jag tyckte att den var så fruktansvärt jobbig då! Koreografin är väldigt muskulär med mycket knäböj och då för två år sedan tappade jag nästan andan, till den grad att jag trodde att jag hade ansträngningsastma, när jag körde just denna sång. Men nu är det inte alls så! Då alla andra i gymklassen protesterar då de hör början på låten (vilket jag också skulle ha gjort för två år sedan) känner jag bara, yes en utmaning! Och vet ni? Jag var inte ens i närheten av att tappa andan, nej jag blir inte ens andfådd längre! Jag får lite smått mjölksyra i benen men thats it! Och då ska vi tillägga att jag kör mycket djupare knäböj nu än vad jag någonsin skulle ha orkat då! Det är sådana här saker som gör det så häftigt att träna! Att se att man helt plötsligt klarar saker som man trodde var omöjliga!

Ja men se där. Nu blev jag ju på mycket bättre humör helt plötsligt! Positivt tänkande is the shit!