...eller inte! Fredag kväll och jag var för trött för att ta mig iväg till gymmet. Gick bara raka vägen hem från jobbet klockan halv sex redan och däckade i soffan en timme. Men nu har jag vaknat och jag har återfått i alla fall tillräckligt med energi för att vilja göra något. Kan tyvärr inte säga att detsamma gäller för pojkvännen. Han har nu övertagit min plats på soffan sedan en och en halv timme tillbaka. En något opraktisk placering då den innebär att jag inte kan göra någonting mer än att vara tyst och vänta på att han ska vakna, sittandes på yttersta kanten av soffan.
Det är meningen att vi ska iväg och möta upp med en vän om en halvtimme men jag har mina tvivel om det ska gå och väcka den här personen brevid mig? I annat fall får jag väl gå ensam, trist men visst är man trött så är man :(
Känner mig sådär. Har inte riktigt kommit tillbaka än tror jag. Det känns konstigt tomt. Jag har ingenting att vara rädd för men ändå är rädslan kvar. Mina känslor har liksom inte riktigt hängt med. Att jag dessutom är väldigt trött gör inte den här känslan bättre för mig tyvärr utan den förstärks snarare. Känner mig vemodig. Men det kommer säkert gå över om jag bara kan ta mig iväg härifrån, så väldigt tråkigt här hemma, att vara hemma en hel kväll på det här sättet är inte min grej.
Nu ska jag packa in mig i en massa kläder samt min nya pälsmössa. Det är riktigt rått och kallt här, bara ett par grader varmt och så här nära havet ska ni veta att det är riktigt kallt! Hoppas ni har en bra kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar