Rädslan för sina barn

Igår kväll när jag skulle natta Theo var det dags igen för hans reflektioner om döden. Det började med att han sa att han var rädd för han tänkte på monster som skulle bita av hans huvud (!?) och att jag skulle försöka rädda honom och så skulle monstret göra samma sak med mig. Jag lugnade och sa att det är ju tur att det inte finns några monster. Då sa han att det finns människor som gör så också? Han har nämligen sett pirater och pirater har ju svärd och vad har de svärd till om det inte är för att skära av huvudet på människor? Lilla gubben! Jag har ingen aning om vad han fick detta ifrån.

Efter mycket diskussion om att det ju faktiskt inte kryllar av pirater heller kom han på något sätt in på döden. Som alltid när han börjar tänka på det så börjar han gråta. Han började gråta och sa att han vill inte dö för han vill inte lämna oss. Och sen tänkte han att jag och Fer kanske skulle dö innan honom och då blev han också jätteledsen att han skulle bli ensam kvar. Vi pratade om himlen, jag gjorde så gott jag kunde i alla fall, och pratade även om att han kommer ju vara stor och ha en egen familj när vi dör. Då blev han plötsligt också ledsen för då skulle han ju ha två familjer, en barnfamilj och en mammafamilj och när han dör så vilket moln i himlen skulle han vara på då? Den med barnfamiljen eller den med mammafamiljen? Jag lugnade och sa att i himlen får man göra precis som man vill och alla kan vara tillsammans. Då började han gråta för att hans gosedjur skulle ju inte vara med honom så vi fick prata om att de kunde ju också få följa med, och hans hus också. Lilla vännen. Jag vill bara skydda honom för alla de här tankarna han har, säga att det inte är någon fara, lova att vi inte ska dö. Men det kan jag ju inte för man kan ju inte lova att man inte ska dö, man kan bara säga att man ska göra sitt allra bästa för att det inte ska hända. Och lugna honom med att han ju inte är ensam även om jag inte skulle vara där, att han har så många som tycker om honom. Fast jag vet inte om det blir bättre av det eller om han bara blir räddare? Samtidigt vill jag inte ljuga, jag vill istället försöka avdramatisera, få honom att inte tycka döden är riktigt så läskig genom att prata om himlen som något fint. Men det är svårt för man vet ju inte hur det blir, inget är ju säkert. Och det skrämmer ju livet ur mig också. Fer tycker att vi inte ska prata om det, att man bara ska leva här och nu, tänka på roliga saker. Men jag tänker att om man ignorerar hans tankar och säger att han inte ska tänka på det så kommer det bara bli ännu värre för honom för att döden blir något förbjudet jätteläskigt, eller?

Älskar honom så mycket min fina pojke!

Detta har hänt

Ett tag sedan sist nu. Puh kan få sammanfatta känslan de senaste veckorna. Semestern var toppen under tiden som vi var i Colombia, det var bra, jättebra. Resorna var jobbiga. Jetlagen var jobbig. Alla sjukdomar har varit jobbiga. Jag är ganska slutkörd.

Senaste inlägget kom från Amsterdam. Då pustade jag ut lite. Trodde att vi fixat det jobbigaste i resväg och kommit iväg. Vad jag inte visste när jag skrev var att ca en timme senare när Luna ville amma så rann inte mjölken till för mig. Och det fortsatte den att inte göra under hela kvällen och början på natten. PANIK! Luna skrek och skrek, jag försökte slappna av för att få mjölken att komma men ju mer jag tänkte på det desto svårare blev det. Den ångesten! Att inte kunna ge sitt barn mat. Fy sjutton! Och dessutom var det ju meningen att vi skulle gå på ett flygplan till Colombia klockan 9 nästa morgon. Där och då kändes det omöjligt att det skulle hända. Vi skulle bli tvungna att boka om. För man kan inte gå på en tio timmars flygning med en bebis som bara äter bröstmjölk om mamman inte har någon. Men så framåt tvåtiden på natten så hände det äntligen. Mjölken kom. Jag kunde andas ut lite. Och nästa morgon hittade vi ett apotek på flygplatsen där vi köpte ersättning och nappflaska för säkerhets skull. Jag fortsatte dock att ha lite ångest varje gång jag skulle amma av rädsla för att inget skulle komma. Luna hade dessutom diarre på grund av penicillinet så kändes ju extra viktigt att hon fick i sig något.

På planet mot Colombia! Ser piggare ut än vad vi var

Den där diarren ja... Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis? Halvlätt är svaret. Vet ni hur lätt det är att flyga 14 timmar med en bebis med diarre som bajsar varannan timme minst med bajs som läcker ur blöjan? Svårare... Ganska svettig flygning var det med många byten inne på den minililla toaletten och tre outfits som blev nerbajsade. Härliga tider! Theo skötte sig i alla fall exemplariskt, han var så exalterad över att Memme var där att han inte sov på hela resan, fast vi inte kom fram förrän midnatt fransk tid! Han somnade när vi var framme på hotellet och sov fram till klockan 6 (alltså klockan 12 fransk tid) nästa dag! Han var den av oss som fick minst jetlag!

Sista planet mot Cartagena. Klockan är nu tio på kvällen fransk tid. Theo är heltaggad!

Hotellet var jättefint med flera stora poler och bara några meter till havet. Theo badade massor! Vi pratar minst 3 timmar om dagen oftast mer. Vädret var fantastiskt, klarblå himmel och 30 grader varmt. Vi hade ett stort hotellrum med en stor balkong. Det var tur att vi hade den balkongen! Då kunde Luna sova siesta inne medan Theo och vi kunde vara på balkongen. Mycket kvällssudd blev det ju inte då Luna behövde lägga sig vid sjutiden men tack vare balkongen kunde vi ändå vara uppe lite längre. Vi köpte med oss mat och åt där ute när Luna somnat. Efter några dagar kom hela Fernandos familj. Som Theo lekte med sina kusiner! Var så roligt att se dem. Han var så glad. Han har blivit så stor nu gubben. Gick på barnklubb och allt! Med sin kusin Sophie som bor i USA pratade han ibland spanska och ibland engelska. Stolt mamma!

Frukosten första dagen. Gott gott och jättedyrt! Blev bara en sådan frukost, resten tog vi på vår balkong vilket också var toppen!

Stranden vid hotellet

Playa blanca, fin men överexploaterat. Här är sanden vit, annars är den mörk på grund av deltat.

Söttjej som inte ville dricka i flaskan

Bad med pappa i polen

Hotellområdet

Häst och vagntur i gamla stan i Cartagena

Utsikten från vår balkong

Fisken

Gosmosan

Alla kusiner

Ett kort där jag faktiskt är riktigt söt och inte ser supertrött ut!

Ett försök att få hela familjen på en bild...

Lunch på balkongen

Julafton

Med faster Margarita

Hemresan var också jobbig. Var som om all spänning som jag ändå burit på för den här resan släppte och bara någon timme in i flygresan när det blev lite lite turbulens fick jag nästan panik. Började gråta, andades snabbt, skaka osv. Luna skrek dessutom för hon var trött vilket inte hjälpte. Efter någon timme fick jag prata med en flygvärdinna. Det hjälpte. I fortsättningen ska jag alltid berätta att jag är flygrädd innan jag går på ett flygplan!

På Amsterdams flygplats efter en natt med ungefär 5 minuters sömn totalt...

Hemma igen var det jetlag som dominerade. Inte vår jetlag men Lunas! Hon vaknade varje halvtimme de första tre nätterna. Vi var helt slut! Efter det bestämde vi att det var dags att sovträna henne. Fick tips om The sleep lady (för har ett inre motstånd mot att använda mig av Anna Wahlgren metoden även om den verkar bra då hon inte verkar vara en sympatisk människa) och vi har typ följt hennes metod. Luna vaknar fortfarande på natten men nu är det två nätter som hon inte har ätit alls mellan 19.00 och 07.00! Otroligt stor skillnad! Vi hoppas att det fortsätter att bli bättre. Just nu sover hon siesta för andra gången idag, bara en sådan sak!

Var hos min psykolog idag. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det var välbehövligt. Kom dit som en gråtande trasa, gick därifrån med en starkare känsla och en handlingsplan. Nu är det dags att börja må bättre! 2018 ska bli ett bra år!