Sista vanliga mammaledighetsdagen

Ja då var den här. Sista dagen som vi hänger bara jag och Lunisen. För ikväll kommer mamma och Theo går på vårlov så även om jag har drygt en vecka kvar innan jag börjar jobba igen så är det slut på den vanliga rutinen nu. Det känns både sorgligt och lite skönt. Det har varit jättemysigt att vara hemma med Skruttan, hon är så rolig att hänga med, och jag har inte saknat annat umgänge allt för mycket. Men det är nog dags att jag får göra lite annat nu, jag tror det blir bra, jag behöver en paus. Och det som är bra är att vi börjar jobbandet med en månad med massor av lediga dagar följt av en sommar då jag förmodligen ska ta fyra veckors semester så jag hoppas att det kommer att göra så att det inte känns alltför jobbigt att vara ifrån min älsklingstjej.

Sista dagen spenderas väl inte exakt som jag hade tänkte det (dvs långpromenad med Lunis, lugn lunch, mys osv) då Luna förmodligen har öroninflammation och haft hög feber sedan i tisdags. Inatt sov hon sämst hittills, hon var vaken och skrek mellan elva och två, sen vaknade hon igen halv fem och ville tutta, och de två nätterna innan var inte mycket bättre det. Så med totalt kanske 10 timmars sömn på tre nätter känner jag mig som i en dimma idag. Men! Jag klarade av nattens tre timmars skrik väldigt bra, jag blev lite stressad ett tag men sen skärpte jag mig och höll mig lugn. Bra där! Och just nu sover lillan och hade i alla fall innan hon somnade inte så mycket feber, jag hoppas hoppas det är samma när hon vaknar igen! Lilla älsklingen, till och med när hon har fyrtio graders feber var hon glad och pratade, da da da, hon är världsbäst helt enkelt!

Jag klarade det

Långhelgen är över och vi klarade det. Jag och barnen alltså. Att vara ensamma fyra kvällar, tre nätter, två heldagar utan skola, det gick! Men det var inte lätt. Inte för att barnen var jobbiga, det var de faktiskt inte, de betedde sig exemplariskt, utan för att jag är ett nervöst vrak... Tycker det är så jobbigt att vara ensam med dem, får sådan ångest på kvällarna. Försökte förstå varför jag mår så dåligt för jag klarar ju det, det vet jag ju. Kom på att det måste ha att göra med att när jag är ensam med barnen så ska jag vara den trygga vuxna, och jag känner mig inte alls speciellt trygg i mig själv, så det blir liksom dubbelt jobbigt då, att både hantera min egen och ibland deras (nja de är ju ganska trygga men ändå) otrygghet. Så jag hade sömnsvårigheter minst sagt. Första kvällen kunde jag inte somna för Theo började hosta och jag stressade upp mig massor (åh nej nu blir han sjuk, hur ska det gå, hemma från skolan osv osv) så somnade väl vid ett-tiden och vaknade halv sex av lillskruttan. (Theos hosta gick över). Natt två la jag mig strax efter tio, kunde återigen inte somna av okänd anledning (måste sova, måste sova, måste sova, går inte). Somnade väl i alla fall vid elvatiden och vaknade tjugo i fyra av att Theo hade en mardröm. Kunde sedan inte somna om något mer. Började bli sömnig vid halvsex men då vaknade Luna. Var TRÖTT på lördagen. Lördag kväll la jag mig med Theo och somnade väl halv strax efter nio i alla fall och sov till fem på morgonen så det var ju bra.

Lördag var helstressig med födelsedagsfest för Emilie och därför missad siesta för Luna vilket ledde till 40 minuters skrikfest vid läggning och helstissig mamma med sömnbrist. Men! Söndagen gick bra! Halva dagen i alla fall kände jag mig pigg och ångestfri. Inte förrän framåt eftermiddagen fick jag trötthets (och också ångest) dippen så det var framgång. Övning ger färdighet kanske? Kunde inte somna på kvällen förrän Fer kommit hem vid midnatt men i alla fall. Hade inte ångest vid läggdags!

Ja ni hör. VARFÖR håller jag på så här? Finns liksom ingen anledning egentligen mer än mitt huvud. Ja just det jag glömde. Var ju hos doktorn med Luna på fredagen för att kolla att hon inte hade öroninflammation (inte) och fick då komma in precis efter ett kräksjukt barn så var ju helnervös hela helgen för att vi skulle bli magsjuka också, vilket späddes på ytterligare av att Luna inte ville äta något knappt. Och så var det en sjukt stressig fredagskväll också då vi kom hem utan att ha hämtat ut Lunas örondroppar (för hon verkade inte ha så ont först) men då hon snabbt blev gnällig och började gno sig i örat så att jag fick dra ut hela gänget igen (snabbt så att inte pizzan vi hade beställt skulle hinna komma) till ett apotek innan de stängde. Jag hade myskläder, Luna pyjamas och Theo en jätte T-shirt, mjukisbyxor och gummistövlar. Vilket gäng! Jag var rätt trött sen...

Idag ska förhoppningsvis Theo få sin arm fri, hoppas hoppas.

Nu ska jag kolla till Luna som sovit två timmar vilket är jättekonstigt. Mamman blir orolig, igen...


Försöker få till en bra bild på oss alla från vår lilla picknick igår, gick sådär... :

En mammaledighet som går mot sitt slut

Det är så mycket känslor. Nu är det bara två och en halv vecka kvar sedan börjar jag jobba igen. Och bara en och en halv vecka som vi har kvar ensamma jag och Lunisen. Jag börjar ställa in mig på att jobba igen så på ett sätt ser jag fram emot det. Att kunna slappna av någon gång, inte alltid vara på. Samtidigt är det så väldigt sorgligt. För det här är ju sista gången. Som hon är så här liten. Som jag har en sån här liten bebis (tror jag i alla fall, man kan ju aldrig veta men det känns som om barnfabriken är stängd nu). Vi har hängt mycket vi två, massor faktiskt. Med Theo var jag mycket mer social, med Luna har det mest bara varit hon och jag. För att jag har pluggat samtidigt, och för att det är svårt att hinna med mellan siestor och hämta och lämna i skolan. Men har jag njutit tillräckligt? Jag vet inte. Jag har försökt men det är ju svårt för man är trött, hela tiden väldigt trött, och nu känns det som om jag kanske inte gjort det så det räcker. Fast jag har försökt att njuta. Att suga in hennes underbarhet och hela hennes varelse. Fast så vet jag att många dagar har istället slösats i en stress över att hon inte sover som hon ska, inte äter som hon ska osv... Det är inte lätt. Mycket tid att tänka. Men ville bara bevara den här känslan i alla fall. Att det har ändå varit fantastiskt och jag älskar den där lilla människan så oändligt mycket, min lilla Lunie, Lunis, Lunsan, Mojsan, Gosmosan, kärt barn har många namn.

Känner mig vemodig när jag sitter här. Även om det har blivit mycket ensamtid och jag har blivit något av en eremit, jo det har jag faktiskt, ju mer ensam man är desto jobbigare blir det att träffa någon, så har jag ändå njutit av den här tiden och det känns konstigt att den är över. Ett kapitel i livet är slut. Ingen mer bebistid. Med Theo var det inte samma känsla för då visste jag att vi ju ville ha ett till barn, men nu, nä nu vill vi inte ha fler barn, nu är det slut med det här. Det är ju skönt på samma sätt för det är ju ganska jobbigt i all mysighet, men vemodigt det är det och det går inte att bortse ifrån.

Gosan ammar ju fortfarande rätt så mycket. I synnerhet när hon är sjuk vilket hon varit till och från nu ett tag. Jag kommer inte sakna min amningshjärna när jag slutar men jag kommer sakna amningen. De där första snabba sugen, som en sugpropp som suger sig fast. Njutningen i hennes lilla ansikte. Min lilla älskade bebis! Nu ska jag inte sluta amma än men det kommer ju bara bli morgon och kvällsamning när jag börja jobba.

Nu oroar jag mig igen. Varför då? Jo för hon sover för bra? Hon har sovit snart två timmar, mycket för att vara henne! Men om hon inte sov då skulle jag också oroa mig, för att hon inte sover tillräckligt, för att något skulle vara fel. Det ska bli skönt att få en paus från den konstanta oron. Att veta att på dagarna är det Fernando som får sköta den oron, inte jag.

Fernando är på väg mot Budapest på svensexa så jag är ensam med båda barnen hela helgen, oerhört ångestskapande hos mig. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag så oerhört rädd för att vara ensam med barnen? Jag är ju inte ens ensam. Florence bor ju två våningar ner och jag vet att hon kan hjälpa om det behövs. Men ändå, känslan är där, jobbigt. Tränade lite nyss, det hjälpte i alla fall :)

Nej nu ska jag gå och titta till älsklingsskruttan (och förmodligen väcka henne på kuppen...).

Hur söt?

Regn regn regn här, hjälper inte mitt humör, men Theo är nöjd att han får ha sitt paraply :)