En mammaledighet som går mot sitt slut

Det är så mycket känslor. Nu är det bara två och en halv vecka kvar sedan börjar jag jobba igen. Och bara en och en halv vecka som vi har kvar ensamma jag och Lunisen. Jag börjar ställa in mig på att jobba igen så på ett sätt ser jag fram emot det. Att kunna slappna av någon gång, inte alltid vara på. Samtidigt är det så väldigt sorgligt. För det här är ju sista gången. Som hon är så här liten. Som jag har en sån här liten bebis (tror jag i alla fall, man kan ju aldrig veta men det känns som om barnfabriken är stängd nu). Vi har hängt mycket vi två, massor faktiskt. Med Theo var jag mycket mer social, med Luna har det mest bara varit hon och jag. För att jag har pluggat samtidigt, och för att det är svårt att hinna med mellan siestor och hämta och lämna i skolan. Men har jag njutit tillräckligt? Jag vet inte. Jag har försökt men det är ju svårt för man är trött, hela tiden väldigt trött, och nu känns det som om jag kanske inte gjort det så det räcker. Fast jag har försökt att njuta. Att suga in hennes underbarhet och hela hennes varelse. Fast så vet jag att många dagar har istället slösats i en stress över att hon inte sover som hon ska, inte äter som hon ska osv... Det är inte lätt. Mycket tid att tänka. Men ville bara bevara den här känslan i alla fall. Att det har ändå varit fantastiskt och jag älskar den där lilla människan så oändligt mycket, min lilla Lunie, Lunis, Lunsan, Mojsan, Gosmosan, kärt barn har många namn.

Känner mig vemodig när jag sitter här. Även om det har blivit mycket ensamtid och jag har blivit något av en eremit, jo det har jag faktiskt, ju mer ensam man är desto jobbigare blir det att träffa någon, så har jag ändå njutit av den här tiden och det känns konstigt att den är över. Ett kapitel i livet är slut. Ingen mer bebistid. Med Theo var det inte samma känsla för då visste jag att vi ju ville ha ett till barn, men nu, nä nu vill vi inte ha fler barn, nu är det slut med det här. Det är ju skönt på samma sätt för det är ju ganska jobbigt i all mysighet, men vemodigt det är det och det går inte att bortse ifrån.

Gosan ammar ju fortfarande rätt så mycket. I synnerhet när hon är sjuk vilket hon varit till och från nu ett tag. Jag kommer inte sakna min amningshjärna när jag slutar men jag kommer sakna amningen. De där första snabba sugen, som en sugpropp som suger sig fast. Njutningen i hennes lilla ansikte. Min lilla älskade bebis! Nu ska jag inte sluta amma än men det kommer ju bara bli morgon och kvällsamning när jag börja jobba.

Nu oroar jag mig igen. Varför då? Jo för hon sover för bra? Hon har sovit snart två timmar, mycket för att vara henne! Men om hon inte sov då skulle jag också oroa mig, för att hon inte sover tillräckligt, för att något skulle vara fel. Det ska bli skönt att få en paus från den konstanta oron. Att veta att på dagarna är det Fernando som får sköta den oron, inte jag.

Fernando är på väg mot Budapest på svensexa så jag är ensam med båda barnen hela helgen, oerhört ångestskapande hos mig. Jag blir så trött på mig själv. Varför är jag så oerhört rädd för att vara ensam med barnen? Jag är ju inte ens ensam. Florence bor ju två våningar ner och jag vet att hon kan hjälpa om det behövs. Men ändå, känslan är där, jobbigt. Tränade lite nyss, det hjälpte i alla fall :)

Nej nu ska jag gå och titta till älsklingsskruttan (och förmodligen väcka henne på kuppen...).

Hur söt?

Regn regn regn här, hjälper inte mitt humör, men Theo är nöjd att han får ha sitt paraply :)