Inne pa vad jag tror ar dag 38 av karantanen nu. Det ar konstigt med manniskan, man vanjer sig vid allt! Det har har blivit vart lilla liv nu. Vi vaknar, en av oss fixar frukost till barnen, den andra jobbar, vi byts av under dagen sa att en jobbar och en ar med barn. Mellan ett och tva gar vi ut till den lilla parken och springer av oss, har saklart pa oss munskydd nar vi gar ner och upp i trappen och spritar handerna med jamna mellanrum. Vi skypar med Memme som spelar UNO med Theo och laser bocker for Luna. Vi lagar mat hela tiden kanns det som, barnen ar ALLTID hungriga. Vi tranar hemma, antingen styrkepass jag hittar pa instagram eller sa foljer jag olika klasser pa Facebook live sandningar, speciellt yoga och step. Forsta gangen jag foljde ett sadant pass blev jag ledsen for det paminde sa mycket om det riktiga livet, nu kanns det bara vanligt. Kvallarna blir det inte sa mycket av, vi ar sa trotta och standigt efter med jobbet, dessutom somnar inte barnen forran efter klockan nio, darav valdigt fa uppdateringar har. Men sa rullar livet pa. Pa helgerna slappar vi da vardagarna ar ett pusslande. Vi tar langa mornar. Vi gar inte till parken forran pa eftermiddagen. Vi gar i pyjamas lange. Luna gar for ovrigt oftast helt naken numera. Och vi mar anda helt okej.
Det ar klart att det kanns tungt ibland men det jobbigaste ar anda inte situationen som den ar nu. Vi har vant oss. Det jobbiga ar att inte veta hur lange detta ska paga. Vad hander sen? Nu ska de borja oppna upp Frankrike igen den 11 Maj, det kanns ganska laskigt. Som vi ar nu behover jag inte vara sa hypokondrisk, risken att vi ska bli sjuka ar valdigt liten sa forsiktiga som vi ar, men om barnen borjar skolan igen?! Jag kan redan nu se mig sjalv fa panik vid minsta hostning. Att jag paniskt kommer kanna pa deras pannor om de ar varma och hur jag kommer sprita handerna och bara munskydd vid hamnting och lamning. Fick precis ett sms fran kommunen dar de ber en svara pa om man kommer skicka barnen till skolan om det oppnar. Jag vet inte vad jag ska saga?
Och annu varre, nar kan vi resa igen? Nar blir det som vanligt? Det gar inga flygplan har nu. Noll! Vi ser inga plan. Nar kan jag aka hem till Sverige igen? Och nar kan jag traffa mamma och pappa? Aven om vi bodde i Sverige kanner jag att man inte skulle vaga ses nu sa aven om vi kor hem i sommar kan vi ses da? Inte vet jag. Vilken konstig konstig varld det blev helt plotsligt. Sa sarbara vi ar. Sa laskigt.
onsdag 22 april 2020
tisdag 31 mars 2020
Har tappat rakningen pa dagarna
Da har det gatt annu en dag. Tisdag nu. Laste just en artikel dar england forutspar att det har formodligen kommer paga i sex manader till eller langre. Sex manader! Det ar ju sa lange. Det ar hela sommaren. Ska vi sitta inlasta har hela sommaren? Och det blir ju sa varmt. Hur ska vi gora? Hur ska vi orka utan att kunna bada? Kommer stranderna vara stangda da ocksa? Och vad hander i sadana fall med alla restauranger och foretag? Vad hander med hela regionen? Allting kommer ju att kollapsa. Tror inte det fungerar med en sommar utan turister samtidigt som det kanns sjalvklart att det ar sa det kommer bli. Och Sverige da? Nar far vi aka hem igen? Jag langar efter mamma. Jag langtar efter allihop men just nu mest efter mamma for allt som hant henne ocksa. Vi skulle ju ha var mysiga vecka bara hon och jag. Det kanns sa trakigt.
Och mitt i besvikelsen over hur det ar kommer paniken. Dar man laser artiklar om lakare som intensivvardas med respirator i Sverige, lakare som dor pa lopande band i Italien. Kommer ihag for fyra veckor sedan, vilket kanns som en annan livstid, da min kollega berattade att 100 personer avlidit i Italien sedan igar och det gav mig panik och jag kande att det var skramselpropaganda. Nu laser man varje dag och att det dor 800 personer i Italien och lika manga i Spanien varje dygn. Det har blivit vana. Man forsoker leva med det. All panik pa en gang. De pratar om flockimmunitet, men jag vill inte bli en i flocken om man ska riskera livet samtidigt. Varfor kan de inte hitta nagon medicin? Hur kan det vara sa svart?
Ah vad jag langtar efter vanligt liv igen. Tog bilen imorse, supertidigt, for att hamta ut paket till Theo. Det var en njutning att sitta och kora sjalv. Jag ar ju aldrig ensam langre forutom da jag tranar, och aven da kan ju nagon komma nar som helst. Sant dar litet som man aldrig fattat att uppskatta, att kunna saga att man gar till affaren en svang, att kora bilen i bilko till jobbet och lyssna pa en podcast. Friheten!
Sen ar inte allting daligt. Vi hade en bra stund med familjen runt middagen. Det ar mysigt att umgas sa mycket med barnen. Att ha oandligt med tid. Det tar dock inte bort faktumet att jag tycker det ar fruktansvart trakigt att pyssla. Kan inte hjalpa det. Men jag forsoker andas lugnt och sitta kvar och prata med glad rost trots att det kryper i hela mig.
Har inga bilder att dela, jag tar inga bilder.
Och mitt i besvikelsen over hur det ar kommer paniken. Dar man laser artiklar om lakare som intensivvardas med respirator i Sverige, lakare som dor pa lopande band i Italien. Kommer ihag for fyra veckor sedan, vilket kanns som en annan livstid, da min kollega berattade att 100 personer avlidit i Italien sedan igar och det gav mig panik och jag kande att det var skramselpropaganda. Nu laser man varje dag och att det dor 800 personer i Italien och lika manga i Spanien varje dygn. Det har blivit vana. Man forsoker leva med det. All panik pa en gang. De pratar om flockimmunitet, men jag vill inte bli en i flocken om man ska riskera livet samtidigt. Varfor kan de inte hitta nagon medicin? Hur kan det vara sa svart?
Ah vad jag langtar efter vanligt liv igen. Tog bilen imorse, supertidigt, for att hamta ut paket till Theo. Det var en njutning att sitta och kora sjalv. Jag ar ju aldrig ensam langre forutom da jag tranar, och aven da kan ju nagon komma nar som helst. Sant dar litet som man aldrig fattat att uppskatta, att kunna saga att man gar till affaren en svang, att kora bilen i bilko till jobbet och lyssna pa en podcast. Friheten!
Sen ar inte allting daligt. Vi hade en bra stund med familjen runt middagen. Det ar mysigt att umgas sa mycket med barnen. Att ha oandligt med tid. Det tar dock inte bort faktumet att jag tycker det ar fruktansvart trakigt att pyssla. Kan inte hjalpa det. Men jag forsoker andas lugnt och sitta kvar och prata med glad rost trots att det kryper i hela mig.
Har inga bilder att dela, jag tar inga bilder.
lördag 28 mars 2020
Dag 13
Snart tva veckor inlasta och igar meddelades att det ska fortsatta minst till 15e April. Och jag vet inte, forstar inte varfor det skulle ta slut da? Kanns som om det har kommer fortsatta i en evighet. Fast det kan det val inte gora anda? Men jag vet inte, det gar upp och ner hur man mar, just nu kanns det tungt igen.
Dagen har varit bra, ar lordag, trots att jag var fruktansvart arg nar jag vaknade och kande mig besviken pa varlden och i synnerhet pa den javla gubben (ursakta spraket orkar inte bry mig just nu) som bor snett under oss, aterkommer till det. Men eftersom gick min ilska over.
Imorse stadade vi har hemma. Det har blivit till nagot av en hojdpunkt pa veckan. Forstar ni da hur javla tragiskt det har livet ar? Nar att stada som jag avskyr kanns kul for da har man i alla fall en aktivitet till barnen ett par timmar. Nar det var fardigt lagade jag lasagne som blev jattegod, Luna vagrade dock ata som vanligt, vi fick ringa till Flo for att hon skulle prata med henne och da gick det tillslut. Luna har forovrigt inte bajsat pa tre dagar igen sa imorgon maste vi ge mikrolax annu en gang. Vill ju helst undvika att ge det men vill ju absolut inte att hon ska fa urinvagsinfektion nu sa att vi maste aka till sjukhuset sa vi har val inte sa mycket val tyvarr.
Tillbaka till dagen. Efter maten tog vi pa oss vara munskydd och gick trapporna ner och ut till den lilla bouleparken som ligger ett par hundra meter bort. Dar lekte vi kull i en timme. Stackars lilla Luna forstar ju inte varfor vi inte gar till nagra lekparker langre och blir sa ledsen nar vi stannar dar. Tycker synd om henne och det ar svart att forklara. Igar traffade vi Stephane och hon ville pussa honom och det fick hon ju inte heller och blev ledsen saklart. Men solen sken idag och vi hade anda roligt vara 50 minuter utomhus. Hemma igen sa hade jag facebook live streaming av LIA klasser (aerobics) med min favoritinstruktor. Inte samma som att gora det pa topfit men anda roligt att gora nagot "tillsammans med andra". Sedan borjade det ga utfor. Fer var frustrerad att han inte hunnit gora det han ville, tror jag i alla fall, for han gick runt som ett askmoln och anklagade mig for att vara negativ. Vi forsokte fa Luna att bajsa genom nagra sorts suppositorer vilket var hemskt att satta in och sedan inte fungerade anda. Och sa borjade barnen braka och sen somnade Fer nar han la Luna sa vi fick ingen kvall tillsammans igen och nu sitter jag har och tanker pa vad vi ska hitta pa imorgon och de foljande 15 dagarna eller mer.
Onskar sa himla mycket att vi hade ett hus med en tradgard. Det har ar ju en helt annan grej da. Da kan man ju vara ute. Och det kunde ju vi ocksa pa taket fram till for tva dagar sen da den javla gubbjaveln under kom upp och svor och hotade osv om att vi inte far vara dar sa nu ar vi helt instangda forutom en timme om dagen och det tar sa fruktansvart mycket pa psyket. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut!!! Och barnen, stackars barnen. Det ar ju inte okej det har det ar det faktiskt inte. Jag forstar varfor man maste men hur lange ska det har paga? Det ar ju helt sjukt!!! Jag maste fa vara ute lite mer. Jag far borja ta en otillaten promenad pa kvallen da och da, det maste bli sa, eller nagot, jag saknar sa mycket att ga ut och ga!
Jag vet inte vad jag ska hitta pa med barnen imorgon. Jag ar ju samst pa inneaktiviteter. Jag kan ga ut och spela fotboll eller jaga eller klattra men att pyssla jag tycker det ar sa trakigt. Man ska inte klaga, det ar samma for alla (eller nej det ar det inte, det ar inte alls samma for alla som har ett hus, det ar nagot helt annorlunda for dem) men for de flesta i Madrid ar det samma i alla fall. Man ar inlast. Solen lyser och man sitter inne. Samtidigt laser man vad som hander i
Sverige dar manniskor klagar over karantanlivet och de har ingen javla aning! Skogspromenad i karantan. Familjemiddag? Nej ni ar inte i karantan det ar inte samma. Man ska inte vara ounnsamm jag vet men det blir sa mycket frustration som maste ut nagonstans.
Har inget mer att skriva. Maste val sova eller nagot. Det har ar en sadan bizarr tid. Allt ar sa konstigt.
Dagen har varit bra, ar lordag, trots att jag var fruktansvart arg nar jag vaknade och kande mig besviken pa varlden och i synnerhet pa den javla gubben (ursakta spraket orkar inte bry mig just nu) som bor snett under oss, aterkommer till det. Men eftersom gick min ilska over.
Imorse stadade vi har hemma. Det har blivit till nagot av en hojdpunkt pa veckan. Forstar ni da hur javla tragiskt det har livet ar? Nar att stada som jag avskyr kanns kul for da har man i alla fall en aktivitet till barnen ett par timmar. Nar det var fardigt lagade jag lasagne som blev jattegod, Luna vagrade dock ata som vanligt, vi fick ringa till Flo for att hon skulle prata med henne och da gick det tillslut. Luna har forovrigt inte bajsat pa tre dagar igen sa imorgon maste vi ge mikrolax annu en gang. Vill ju helst undvika att ge det men vill ju absolut inte att hon ska fa urinvagsinfektion nu sa att vi maste aka till sjukhuset sa vi har val inte sa mycket val tyvarr.
Tillbaka till dagen. Efter maten tog vi pa oss vara munskydd och gick trapporna ner och ut till den lilla bouleparken som ligger ett par hundra meter bort. Dar lekte vi kull i en timme. Stackars lilla Luna forstar ju inte varfor vi inte gar till nagra lekparker langre och blir sa ledsen nar vi stannar dar. Tycker synd om henne och det ar svart att forklara. Igar traffade vi Stephane och hon ville pussa honom och det fick hon ju inte heller och blev ledsen saklart. Men solen sken idag och vi hade anda roligt vara 50 minuter utomhus. Hemma igen sa hade jag facebook live streaming av LIA klasser (aerobics) med min favoritinstruktor. Inte samma som att gora det pa topfit men anda roligt att gora nagot "tillsammans med andra". Sedan borjade det ga utfor. Fer var frustrerad att han inte hunnit gora det han ville, tror jag i alla fall, for han gick runt som ett askmoln och anklagade mig for att vara negativ. Vi forsokte fa Luna att bajsa genom nagra sorts suppositorer vilket var hemskt att satta in och sedan inte fungerade anda. Och sa borjade barnen braka och sen somnade Fer nar han la Luna sa vi fick ingen kvall tillsammans igen och nu sitter jag har och tanker pa vad vi ska hitta pa imorgon och de foljande 15 dagarna eller mer.
Onskar sa himla mycket att vi hade ett hus med en tradgard. Det har ar ju en helt annan grej da. Da kan man ju vara ute. Och det kunde ju vi ocksa pa taket fram till for tva dagar sen da den javla gubbjaveln under kom upp och svor och hotade osv om att vi inte far vara dar sa nu ar vi helt instangda forutom en timme om dagen och det tar sa fruktansvart mycket pa psyket. Jag vill ut, jag vill ut, jag vill ut!!! Och barnen, stackars barnen. Det ar ju inte okej det har det ar det faktiskt inte. Jag forstar varfor man maste men hur lange ska det har paga? Det ar ju helt sjukt!!! Jag maste fa vara ute lite mer. Jag far borja ta en otillaten promenad pa kvallen da och da, det maste bli sa, eller nagot, jag saknar sa mycket att ga ut och ga!
Jag vet inte vad jag ska hitta pa med barnen imorgon. Jag ar ju samst pa inneaktiviteter. Jag kan ga ut och spela fotboll eller jaga eller klattra men att pyssla jag tycker det ar sa trakigt. Man ska inte klaga, det ar samma for alla (eller nej det ar det inte, det ar inte alls samma for alla som har ett hus, det ar nagot helt annorlunda for dem) men for de flesta i Madrid ar det samma i alla fall. Man ar inlast. Solen lyser och man sitter inne. Samtidigt laser man vad som hander i
Sverige dar manniskor klagar over karantanlivet och de har ingen javla aning! Skogspromenad i karantan. Familjemiddag? Nej ni ar inte i karantan det ar inte samma. Man ska inte vara ounnsamm jag vet men det blir sa mycket frustration som maste ut nagonstans.
Har inget mer att skriva. Maste val sova eller nagot. Det har ar en sadan bizarr tid. Allt ar sa konstigt.
tisdag 24 mars 2020
Same same
Jaha da har det gatt tva dagar till. Vadret har vant sa det ar nu ratt kallt att hanga ute pa taket. Jag gjorde det dock i alla fall igar och fryser sedan dess samt nyser. Ja ni forstar, jag har passerat till ett nytt stadie, hypokondristadiet. Jag forstar varfor det hander. Vi borjar narma oss tva veckor sedan jag senast var ute och traffade folk, alltsa vi narmar oss gransen da man kan saga att vi ar typ sakra for smitta, och det triggar det har beteendet hos mig. Har lite lite ont i halsen ocksa. Igar var jag tvungen att ga och lagga mig och forsoka sova bort allting for blev sa paralyserad. Ja ja time will tell antar jag men dar befinner jag mig just nu.
Annars da. Det har ska fortsatta ytterligare nagra veckor. Sanitart nodlage ar utlyst i tva manader. Borjar starkt betvivla att Theo kommer borja skolan igen innan sommaren. Borjar kannas osannolikt att det ens blir nagon Sverigeresa i sommar. Hur lang tid ska det ta innan de hittar nagon behandling eller vaccin som fungerar egentligen??? Ekonomin gar i botten. Vad kommer handa med vara jobb? Det ar sa mycket osakerhet just nu. Usch man far forsoka att inte tanka pa det. Den stora radslan for att bli sjuk vilken gar fram och tillbaka. Man pratar flockimmunitet, samtidigt ar det massor manniskor som dor. 186 manniskor senaste dygnet i Frankrike! Det ar ju helt sjukt. Och da ar inte sjukhusen fulla an har sa det ar inte pa grund av det. Man blir ju inte jattesugen pa att forsoka sig pa flockimmunitet da.
Var ju ute och sprang for ett par dagar sedan men nu har jag ingen lust till det langre. Vill bara lasa in mig totalt. I Sverige far man ju fortfarande ga runt fritt. Jag fattar arligt talat inte hur folk vagar? Kanske blir det annu laskigare nar man val har fatt restriktioner, det ar mycket mojligt, men nej fy sjutton jag har da ingen riktig lust att ga ut alls langre.
Men nu, efter att ha googlat blodtyper och Corona samt alla andra hemska nyheter sa ska jag ta och satta mig med mitt begynnande halsont och min rinnande nasa och forsoka fa lite gjort.
For att avsluta positivt sa ar det ju anda mysigt att fa sa mycket tid med barnen, det ar fint. Och de leker i alla fall stundtals valdigt bra tillsammans.
Annars da. Det har ska fortsatta ytterligare nagra veckor. Sanitart nodlage ar utlyst i tva manader. Borjar starkt betvivla att Theo kommer borja skolan igen innan sommaren. Borjar kannas osannolikt att det ens blir nagon Sverigeresa i sommar. Hur lang tid ska det ta innan de hittar nagon behandling eller vaccin som fungerar egentligen??? Ekonomin gar i botten. Vad kommer handa med vara jobb? Det ar sa mycket osakerhet just nu. Usch man far forsoka att inte tanka pa det. Den stora radslan for att bli sjuk vilken gar fram och tillbaka. Man pratar flockimmunitet, samtidigt ar det massor manniskor som dor. 186 manniskor senaste dygnet i Frankrike! Det ar ju helt sjukt. Och da ar inte sjukhusen fulla an har sa det ar inte pa grund av det. Man blir ju inte jattesugen pa att forsoka sig pa flockimmunitet da.
Var ju ute och sprang for ett par dagar sedan men nu har jag ingen lust till det langre. Vill bara lasa in mig totalt. I Sverige far man ju fortfarande ga runt fritt. Jag fattar arligt talat inte hur folk vagar? Kanske blir det annu laskigare nar man val har fatt restriktioner, det ar mycket mojligt, men nej fy sjutton jag har da ingen riktig lust att ga ut alls langre.
Men nu, efter att ha googlat blodtyper och Corona samt alla andra hemska nyheter sa ska jag ta och satta mig med mitt begynnande halsont och min rinnande nasa och forsoka fa lite gjort.
For att avsluta positivt sa ar det ju anda mysigt att fa sa mycket tid med barnen, det ar fint. Och de leker i alla fall stundtals valdigt bra tillsammans.
lördag 21 mars 2020
Corona da da
Ja himmel vad ska man saga? Hur kunde det bli sa har? Aldrig hade man val kunnat forestalla sig hur hela varlden pa bara ett par manader, eller nej ett par veckor, skulle vandas helt upp och ner! Som i en av de har domedagsfilmerna som jag aldrig tittar pa for jag tycker bara det ar hemskt. Sa ar det nu typ. Jag hoppas hoppas att detta ar en exeptionell situation som inte kommer upprepas igen pa lange sa tankte att jag skulle dokumentera lite hur det ar och kanns. Kan ju vara vardefullt for barnbarnen att fa lasa om liksom da de inte tror pa en (igen, hoppas hoppas).
Sa har sitter vi alltsa. Jag, Fernando, Theo snart sju ar och Luna snart tre ar, inlasta i en lagenhet sedan en vecka tillbaka. Vi far inte ga ut forutom for livsnodvandigheter som mat och medicin och da behover vi ha med ett langt handskrivet intyg. Jag har inte varit utanfor dorrarna sedan i sondags (lordag kvall nu) mer Fer ar just nu ute och handlar lite mat ikladd munskydd och med handspriten i hogsta hugg. Vi passar pa sa har vid halv elva tiden pa kvallen i hopp om att det ska vara nagotsanar folktomt da. Och man vill och far ju inte traffa nagon av risk for smitta. Hela Frankrike ar i karantan och an sa lange ser vi inget riktigt slut pa det. Sverige ar inte dar an. Finns fortfarande en hel del som inte har fattat an och fortfarande traffar vanner. Jag tror det kommer sluta som Frankrike men an sa lange kanns de oskyldigt omedvetna. "Vada, frisk luft ar ju bra, ga ut bara, man maste fortsatta leva" Ha. Ha. Ha. sager vi har. Valdigt latt att saga, tyvarr ar det inte riktigt sa enkelt i verkligheten.
Mycket som kanns osakert. Nar far jag komma hem till Sverige igen? Skulle varit hemma forra veckan men event och resa stalldes in. Skulle rest hem i pask men har avbokat. Just nu gar det inga flyg alls till Sverige har ifran, Norwegian och SAS har stallt in alla avgangar. Jag hoppas vi kan fa aka i sommar men inget kanns sakert. Sa trakigt, Luna ar i en san underbar alder och jag far inte dela det med dem jag alskar.
Har haft en dipp idag. Allt har kannts tungt och hopplost. Annars sa forsoker vi sa gott vi kan. Vi hanger mycket pa taket jag, Theo och Luna (de ar hemma pa heltid skolan ar stangd sedan en vecka) och vi forsoker aven trana lite varje dag. Har gjort diverse kids workout pa youtube och idag byggde vi en hinderbana. Theo ar stolt over sina muskler och Luna foljer med sa gott hon kan. Det ar gulligt och roligt att kunna dela mitt intresse. Man kan saga att jag ar ansvarig for den fysiska aktiviteten hemma och Fernando skoter mer pyssel och byggande med Theo vilket jag inte har nagot talamod till. Jag forsoker ocksa trana varje dag och det har gatt bra fram till idag, idag hade jag ingen lust alls.
Sen ar det ju samhallet ocksa. Allting krashar. Aktiemarknaden gar i botten. Alla smaforetag gar bankrutt. Hur det ska ga for Amadeus har vi ingen aning om. Vi forlorar ju saklart hur mycket pengar som helst i nulaget for ingen alls reser. Fer ar jatteoroad. Jag orkar inte riktigt tanka pa det, stoppar huvudet i sanden, kanns inte som om jag kan paverka nagot i alla fall.
Man vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Att kunna ga ut. Att kunna ga till gymmet och trana. Att kunna traffa vanner. Att bara kunna ta en promenad utan att skriva en lang attestation, ga ut vid halv sju pa morgonen for att vara saker pa att inte traffa nagon och sa anda paniskt sprita handerna och forsoka lata bli att andas i trappen (har alltsa eventuellt tankt ge mig pa detta imorgon bitti). Hur kommer varlden att se ut nar det har ar over? Jag antar att det kommer ordna sig pa nagot satt. Det ar ju samma for alla. Kanske ar det bra tillslut, att det har var tvunget att handa for att fa ner alla utslapp. Vi far se.
Nu ska jag leta lite hemmatraningspass och forsoka motivera mig till en battre dag imorgon.
Sa har sitter vi alltsa. Jag, Fernando, Theo snart sju ar och Luna snart tre ar, inlasta i en lagenhet sedan en vecka tillbaka. Vi far inte ga ut forutom for livsnodvandigheter som mat och medicin och da behover vi ha med ett langt handskrivet intyg. Jag har inte varit utanfor dorrarna sedan i sondags (lordag kvall nu) mer Fer ar just nu ute och handlar lite mat ikladd munskydd och med handspriten i hogsta hugg. Vi passar pa sa har vid halv elva tiden pa kvallen i hopp om att det ska vara nagotsanar folktomt da. Och man vill och far ju inte traffa nagon av risk for smitta. Hela Frankrike ar i karantan och an sa lange ser vi inget riktigt slut pa det. Sverige ar inte dar an. Finns fortfarande en hel del som inte har fattat an och fortfarande traffar vanner. Jag tror det kommer sluta som Frankrike men an sa lange kanns de oskyldigt omedvetna. "Vada, frisk luft ar ju bra, ga ut bara, man maste fortsatta leva" Ha. Ha. Ha. sager vi har. Valdigt latt att saga, tyvarr ar det inte riktigt sa enkelt i verkligheten.
Mycket som kanns osakert. Nar far jag komma hem till Sverige igen? Skulle varit hemma forra veckan men event och resa stalldes in. Skulle rest hem i pask men har avbokat. Just nu gar det inga flyg alls till Sverige har ifran, Norwegian och SAS har stallt in alla avgangar. Jag hoppas vi kan fa aka i sommar men inget kanns sakert. Sa trakigt, Luna ar i en san underbar alder och jag far inte dela det med dem jag alskar.
Har haft en dipp idag. Allt har kannts tungt och hopplost. Annars sa forsoker vi sa gott vi kan. Vi hanger mycket pa taket jag, Theo och Luna (de ar hemma pa heltid skolan ar stangd sedan en vecka) och vi forsoker aven trana lite varje dag. Har gjort diverse kids workout pa youtube och idag byggde vi en hinderbana. Theo ar stolt over sina muskler och Luna foljer med sa gott hon kan. Det ar gulligt och roligt att kunna dela mitt intresse. Man kan saga att jag ar ansvarig for den fysiska aktiviteten hemma och Fernando skoter mer pyssel och byggande med Theo vilket jag inte har nagot talamod till. Jag forsoker ocksa trana varje dag och det har gatt bra fram till idag, idag hade jag ingen lust alls.
Sen ar det ju samhallet ocksa. Allting krashar. Aktiemarknaden gar i botten. Alla smaforetag gar bankrutt. Hur det ska ga for Amadeus har vi ingen aning om. Vi forlorar ju saklart hur mycket pengar som helst i nulaget for ingen alls reser. Fer ar jatteoroad. Jag orkar inte riktigt tanka pa det, stoppar huvudet i sanden, kanns inte som om jag kan paverka nagot i alla fall.
Man vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Att kunna ga ut. Att kunna ga till gymmet och trana. Att kunna traffa vanner. Att bara kunna ta en promenad utan att skriva en lang attestation, ga ut vid halv sju pa morgonen for att vara saker pa att inte traffa nagon och sa anda paniskt sprita handerna och forsoka lata bli att andas i trappen (har alltsa eventuellt tankt ge mig pa detta imorgon bitti). Hur kommer varlden att se ut nar det har ar over? Jag antar att det kommer ordna sig pa nagot satt. Det ar ju samma for alla. Kanske ar det bra tillslut, att det har var tvunget att handa for att fa ner alla utslapp. Vi far se.
Nu ska jag leta lite hemmatraningspass och forsoka motivera mig till en battre dag imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)